Liten vildbasare

"Det finns inget barn så underbart att dess mamma inte känner lättnad när barnet somnar", läste jag någonstans, och tänker att det måste vara ett av de mest sanningsenliga uttalanden som gjorts om moderskapet. Äntligen får jag sätta mig ner med mitt kaffe och dricka ur innan det hinner svalna. O, ljuva frid!

Readag

Det lilla barnet sov överraskande sött medan mamman fyndade skor och sidenscarf för vardera 5 €. Det kallar jag riktiga fynd. Nu är barnet desto mera vaket och maten väntar.

24.12 Fem fina

1. Träffen med två vänner häromdagen. Kändes som att vara på julfest.
2. Samtalet som gjorde en bekant till en vän.
3. Julsångerna överallt.Älskar de stora, vackra orden, sådan kontrast till den annars allenarådande cynismen.
4. Boken jag läser. Borde ha läst den för 20 år sedan.
5. Min man hade en blomma med sig när han kom hem igår.

23.12 Julminnen

Minns en barndomsjul då vi hoppade i snöiga diken, som tokiga av glädje, över att tomten hört vårt önskan och hemfört ett akvarium. Vi var väldigt allergiska och MYCKET djurkära, men fiskar var det enda som fungerade i vårt hem. Oj, den glädjen. Men den största julen var den då lilla E skvalpade omkring i min mage. Inget slår den lyckliga förväntan jag kände då. En nio månaders lång advent (= väntan).

22.12 Beroende

Kaffe. No further comments, eller hur det nu var.

21.12 Älskad

Jag hinner visst aldrig in hit före efter midnatt, alltid lite efter med allt just nu... Dagens uppgift var att skriva om någon som jag älskar.

ibland har jag tyckt att min kärlek till dig är vingklippt
men du tar emot den ändå
du möter mig alltid långt före halva vägen
du går varje steg vid min sida
du genomströmmar mitt liv med en evighetsmelodi
den ska aldrig tystna
och en dag ska jag sjunga den 
utan tvekan
utan sorg
utan minsta tvivel
du är jublet i mitt liv
du är värmen
den renaste glädjen utan bismak
jag kan aldrig utforska dina djup
men du känner alla mina
till fullo 
det är inte främst så att jag älskar dig
även om jag gör det jag gör det jag gör det
men du, du älskar mig
som om jag var den enda
som om dina ögon såg mig när jag ännu knappt var formad
och du där och då började älska mig med en kärlek utan slut
en kärlek som inte sviktar, inte förändras, inte kan manipuleras,
den fullkomliga tryggheten att kasta sig i
och du finns där
alltid
jag 
älskar
dig

18.12 Afrika

Ha, om jag är snabb hinner jag precis med ett inlägg innan 18 blir 19! Idag handlar det om en plats man vill besöka före man dör och valet är lätt för min del. Afrika. Gärna Tanzania eller Kenya, men även andra delar av denna för mig mytomspunna världsdel. På något sätt har den alltid funnits med i mitt liv. Från de hemska bilderna man såg som barn, av krig och svält, de som skrämde sig fast på näthinnan, till romantiska Mitt Afrika, eller Mma Ramotswes underbara värld. Som barn var jag med och rev lakan i remsor. De skulle skickas till Afrika och bli bandage på mörk hud. Samma missionsförening samlade också in pengar och visade diabilder från en annan värld med sprakande färger och exotiska namn. Redan då väcktes en nyfikenhet, en längtan efter att själv få uppleva färgerna, språken och dofterna. Senare kom två vänner in i mitt liv, som båda bodde en tid i Afrika. Deras berättelser bara ökade min nyfikenhet och mitt intresse. Jag kunde se att de förälskat sig i mycket av det de sett och upplevt. Det är som om Afrika skulle representera mycket av mänskligheten, exotik och skönhet, gränslös fattigdom och mycket lidande, men samtidigt värdighet, och slösande rikedomar och resurser av alla del slag. Ja, jag väljer definitivt Afrika som mitt drömresemål.

13.12. Favoritsak

Jag tycker alltid det är svårt att välja bara en sak, men om jag absolut måste så tror jag att det blir vår öppna spis med en sprakande brasa i.

12.12. Saknad

Idag är det min mammas födelsedag och kommen till min mogna ålder vågar jag väl medge att jag saknar henne ibland (vi bor långt ifrån varandra). Jag tror att hon kan uppfattas som allvarsam, och kanske till och med sträng, men det karaktärsdrag som jag tycker är mest tydligt är en bubblande, aldrig sinande kreativitet, en förmåga och vilja att skapa vackert omkring sig i smått och stort. Jag beundrar denna ihärdiga skönhetslängtan som trotsar vardag, karghet och livets sorger. Hon är seg, min mor, ger inte upp i första taget. Inte i andra taget heller. Hon är liten och ganska rund. Många grader mörkare än jag. Som barn tyckte jag att hennes leende och händer var så vackra, och fast folk brukar tycka att jag liknar pappa mera än mamma, så tror jag att jag fick mammas leende, eftersom det är leendet jag alltid fått mest komplimanger för. Hon har fostrat andras osnutna ungar i sitt yrkesliv, men är nog innerst inne en konstnär. Frågan är bara om det är bilden eller musiken som hade varit hennes främsta uttryckssätt, ifall hon hade slagit in på den konstnärliga banan. Jag tror att hon borde ha blivit keramiker. Hon kommer antagligen inte att läsa det här inlägget, eftersom hon bara läser mysiga inredningsbloggar. Om jag skulle sammanfatta min mamma i ett enda ord så skulle det kanske vara: pikant!

I väskan, 10 december

Blöjor. Kexsmulor av sorten Sempers osötade ekologiska småfolkskex. En burk barnmat. En handcreme som jag alltid behöver, men aldrig kommer ihåg att använda. Min fina börs. En handduk för blöjbyten. En böteslapp för felparkering :-(! En liten bok för E, och några minipaket russin, även de för samma E.

Särdeles oglamoröst alltså. Suck.

Kalendern

Hittade en rolig kalender (tyckte jag) som jag tänkte ta mig an här i bloggen i den mån jag hinner och orkar. Den ser ut så här:

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Jag hoppar över de dagar som redan är bakom och går direkt på dagen idag, nummer 8, mitt favoritplagg. Tja, det är nog en vacker, färgstark och luftig sommarklänning skulle jag tro. En sådan där som svänger härligt kring bara, bruna ben och är lätt som en vind. Den finns inte i min garderob. Tar man en titt i min garderob kan man lätt få för sig att halsdukar och scarfar är mina favoritplagg och det kan kanske finnas ett korn av sanning i den iakttagelsen.

Minnen

Stötte på en bekant äldre kvinna på stan häromdagen och hon frågade om jag brukar göra minnesanteckningar om E:s utveckling och annat minnesvärt i tillvaron med ett barn. Några dagar senare träffade jag en liten tre månaders bebis och insåg hur snabbt man ändå glömmer, hur inte ens mina armar minns hur det kändes med den lätta tyngden av ett mycket litet barn. Min famn är nu så full av en stark, sprittande, och mycket lekfull snart ettochetthalvtåring att de månader som ligger bakom känns väldigt avlägsna. Förlossningen minns jag ännu klart och tydligt, och tar ofta fram mina minnesbilder från den, för att inte glömma denna långa, mödosamma och smärtsamma, men triumferande resa. Men jag vill tydligare komma ihåg även vardagen med E så jag kommer att börja skriva lite mera om henne här i bloggen. Just nu kan jag meddela att hon precis har lärt sig hoppa och ivrigt demonstrerar sina färdigheter genast när hon vaknar och när hon träffar nya människor.

Vägen

En människa, som spelat en stor roll i mitt liv och som jag alltid tänker på med värme och tacksamhet, har börjat blogga. Kloka ord hittar ni här.

Kärlek

Några av de människor som fattas mig alldeles för ofta är här och firar lillajul med oss. För några dagar känner jag mig mera hel. Lilla E och jag har en helg med värme och ovanligt många skratt framför oss. Jag har längtat efter att dela vårt nya hem med dem.

Nattsudd

Här sitter jag och fnissar fast jag borde sova. Läs det här. Därutöver vill jag påpeka att jag inte BARA suttit vid datorn. Jag vek faktiskt kläder också, som ni kanske minns att jag hoppades på att skulle inträffa, eftersom kläderna numera hänger i rummet bredvid vårt sovrum, medan datorn ligger låååångt borta i nedre våningen

Rekommendation

Det är skönt med paus från bloggvärlden. Rekommenderas! Som ni märker tittar jag in ibland ändå, både här och några enstaka andra bloggar, men i mycket mera begränsad skala än jag vant mig vid. Framförallt handlar det om att jag vill ge utrymme för tankar och tystnad de gånger jag har möjlighet till det, istället för att genast grabba datorn och surfa runt. Bloggar må vara hur tänkvärda och intressanta som helst, men de kan inte ersätta mötet med dig själv.

Trots allt

Jag tar en paus i pausen för att skriva ett inlägg om vårt hus. Vi har bott här några veckor nu och konstaterar nästan dagligen att många saker fungerade bättre och mera praktiskt i vår lägenhet, åtminstone för de behov vi har nu. En av huvudgatorna i staden går dessutom precis utanför vårt vardagsrumsfönster så det är ett ständigt trafikbrus och folk ser rakt in till oss. Ändå är jag fortfarande förälskad i detta hus. Om hus kan ha en själ så är det här ett hus med en glad och vänlig själ och det känns som om det välkomnar oss. Flyttlådorna trängs fortfarande överallt och vi behöver mera skåputrymme, men jag myser trots det. Det är så typiskt mig med en trots allt-förälskelse igen. De flesta av mina förälskelser är av det slaget. Trots allt.

Paus

Jag tänker ta en paus från bloggvärlden på obestämd tid för att ge utrymme för intryck av andra slag. Måtte jag lyckas hålla pausen lite längre än jag tror...

Underbara

En hel och två halva dagar fick jag rå om en härlig 12-åring och en ljuvlig 13-åring. Om E utvecklas ens lite i samma riktning kommer jag att njuta väldigt mycket av hennes sällskap även om 12 år. Dessa flickors glada närvaro var som balsam för själen.

Hängande i luften

Det är en märklig känsla som uppstår när låda efter låda bärs ut. Det som har varit mitt hem blir naket, avskalat, avklätt sin personlighet. Snart är det bara en anonym lägenhet, som vilken annan som helst. Det är som om den börjar se övergiven ut, eller så är det bara en aning flyttvemod som färgar min syn. I skarven mellan flytten från gammalt till nytt blir man nästan lite hemlös för en stund.

Flytten aktiverad

Idag gick första flyttlasset! Å, det är så spännande!

Släpp taget

Våga denna närhet
den totala distanslösheten
barnets beroende
för att sedan se landskapen 
förändras
dag för dag
steg för steg.

Smärta

Min lilla älskling slog sig illa alldeles just. Ramlade huvudstupa. Det skär i hjärtat och jag tänker på hur det skulle vara om det verkligen skulle hända något riktigt illa- en rädsla man får leva med.

Livet

Det kan hända att jag upprepar mig nu, men i så fall påstår jag att citatet tål att upprepas:

"Det är ett sorgearbete att leva, om man inte förstår det blir man aldrig glad."
(Kristina Lugn)

Kvällens tanke

Jag kan känna ibland att livet ramlar över mig, att jag så sällan är riktigt beredd, att jag sällan känner mig mogen och kapabel. Dagar, stunder och tillfällen kommer ändå och beaktar inte om jag är redo eller utrustad för dem. Då är det skönt att försöka se livet som en övning, en lång och ibland mödosam inlärningsprocess. Jag är inte framme ännu, men jag är på väg.

From förhoppning

I vårt nya hus kommer vi att ha ett litet klädvårdsrum mittemot vårt sovrum. Följden av detta måste ju bli att jag, de nätter jag har svårt att sova, tassar upp och börjar sortera, vika och stryka kläder. I nuläget står datorn precis på andra sidan väggen och det naturliga då är förstås att göra ungefär just det jag gör nu. När vi har packat in och packat upp oss i vårt nya hem kommer datorn att finnas i mitt arbetsrum på nedre våningen, alltså är klädvårdsrummet MYCKET närmare. Det finns ju bara en möjlig konsekvens av detta, eller hur?

Personlighet

Det är en märklig känsla att inse att ens barn har egenskaper i en sammansättning och ett urval som delvis är helt annorlunda än min egen personlighets olika nyanser. Jag var t.ex. mycket, mycket blyg, ja, nästan försagd, som barn, medan min dotter är framåt och omedelbar och gärna tar rum i en social situation. Jag är lite lättad över att hon inte verkar tyngas av samma förskräckliga blyghet, som jag släpade omkring på som barn, och som jag fortfarande kan slås av alltid nu och då, även om jag lärt mig att hantera den någorlunda vuxet. Samtidigt är hon alldeles otroligt mammig mitt i all sin utåtriktade tuffhet. Hon är helt enkelt en så intressant person, min lilla unge. Jag har förresten kommit fram till att jag vill kalla henne bara E, istället för Lilla e, härefter i bloggen. Det där ordet "lilla" framför passar visserligen ihop med hennes storlek och ålder, men inte med den plats hon har i min tillvaro och mitt hjärta.

Äpple

Jag tycker inhemska höstäpplen är så vackra med sin krispiga röda färg och det mest bedårande söta man kan tänka sig är min dotter gnagande på ett sådant äpple.

Om sommaren är en årstid för kroppen så är hösten en årstid för själen. Vad vintern är till för har jag inte kommit underfund med.

Mellanmål

Friden lägrade sig i det lilla köket där frisk höstluft blandades med doften av nybakat bröd. Mamman och barnet satt vid bordet, bet i varsin saftig brödbit, tittade på varann med ett leende och myste.

I bakgrunden spelade denna text:

Not going back

Keep my eyes on you
my feet on the track
I've comitted myself
I'm not going back

Keep my head in heaven
My feet on the ground
Your love in my heart
Your word in my mind

On my way to transformation
Into your likeness
Running for your glory
To shine through my weakness
Trusting your mercy and love
To keep me on the road
My eyes on the goal

And I'm not giving up
I'm not giving up
I'm putting one foot
in front of the other
And I'm not giving up

Lyssna till en annan sång av musikmakaren här.

En dag som blev bättre

Dagen började inte så bra. Den fick första starten redan 04 då det lilla livet vaknade av att nappen saknades. Jag upp och leta febrilt, ingen napp någonstans, ut på jakt i lägenheten, medan Lilla e:s röstvolym ökar oroväckande. Hittade en vilsekommen i botten på en djup väska, känner hur maken stressar upp sig över att inte få sova i fred, drar den hulkande lilla intill mig och stoppar in nappen. Tystnad. Tills hon börjar med "jag-somnar-snart-hummandet". Maken suckar bredvid oss och drar täcket över huvudet, Lilla e hummar vidare. Och vidare, men i något skede somnar vi i alla fall. Maken stiger upp tidigt och far på jobb, Lilla e och jag sover, och sover- och vaknar först 10.15 för första gången i historien! Där for dagens planerade besök på Öppna dagiset. Jag känner mig melankolisk och i behov av sällskap. Lilla e är förvirrad över sin egen plötsliga sömnförmåga och ganska gnällig, tills jag tar oss båda i kragen, slänger mig i duschen, matar i oss lunch och ringer en vän och frågar om vi får komma på besök. Vi kommer hem glada och mätta i magen av stadigt mellanmål (måste verkligen börja med stadigare mellanmål annars också!) berikade med doftande plommon och äpplen. Lilla e är på strålande humör resten av kvällen.

Dessutom har vi, för ovanlighetens skull, städat hemma eftersom vi hade en mäklare på besök idag för värdering av vår lägenhet. De flyttlådor som redan är packade är staplade utom synhåll och de rena ytor som plötsligt omger mig fyller mig med ro. Måtte vi nu bara få lägenheten såld till ett någorlunda bra pris.

Potatissallad godare än affärens

Jag saknar ibland min första blogg, den som kraschade med bloggen.fi, bl.a. för att jag hade rafsat ner en del snabba och bra vardagsrecept där. Med bra menar jag alltså oftast riktigt goda! Men här kommer i alla fall dagens plötsliga inspiration:

4-5 kokta kalla potatisar skärs upp i lämpliga bitar och får göra sällskap med en färsklök (allt med, särskilt det gröna), och två slantade morötter, som hastigt blev lagom mjuka när de fick koka i lite vatten. De sista kokminuterna hällde jag i en stor näve fryst majs. Allt detta kröns med en burk creme fraiche med smak av soltorkad tomat och fetaost, och så lite svartpeppar på det hela, och middagen är klar. Vi åt söndagens rostbiff till, vilket nästan kan låta pretentiöst, men i sanningens namn så är det mat som räcker till flera måltider och som är världens enklaste att tillaga.

("Vi" är alltså jag och maken. Vår avkomma, som är mjölkallergiker fick annat, men receptet var lagom för oss två matfriska typer)

Hemma

Om man har att välja mellan att sitta vid köksbordet i lugn och ro med en kopp kaffe, eller mysa i sängen bredvid en varm och mjuk, liten unge, som sover sin dagssömn, så tycker jag att båda alternativen är ganska oslagbara.

Ihana

Vi var i lekparken idag och stötte på två coola skolkillar, slängiga och tuffa i rörelserna, fast de var bara kanske cirka 10, 11 år. Den ene vände sig om, såg förtjust på Lilla e och konstaterade: "aika ihana vauva" (ganska härlig bebis)! Jag kan ju inte annat än hålla med.

Smärta

Jag gjorde misstaget att ta de högklackade skorna igår. Nu vankar jag omkring som en anka med en foglossning, som återuppstod snabbare än jag hann gå tre steg. Det verkar som om alla mina fina skor och stövlar med klack får förbli dammsamlare och det vore ju ett för sorgligt öde! Någon som vet något botemedel mot detta elände som kallas foglossning? Jag levde i förhoppning om att den skulle försvinna med graviditeten, men det gjorde den ju inte.

Ibland

En del dagar känns det som om jag aldrig, aldrig någonsin, never, vill återvända till jobbvardagen. Jag vill för evigt vara hemma med min lilla filur och njuta av tillvaron tillsammans med henne. Ett problem i sammanhanget är ju förstås att hon inte lär förbli en liten, pussmjuk, gosig ettåring för evigt.

Äntligen

Ojojoj, så jag har väntat på det här skedet, när jag kan sitta (exempelvis) vid datorn eller göra nyttiga saker (hrm, en annan dag kanske) medan min lilla älskling pysslar för sig själv. Hon är bara för SÖT där hon sitter i soffan, som en riktigt stor flicka, och plockar sina vita, små sockor i och ur en liten plastlåda. Uppenbarligen en mycket underhållande sysselsättning för hon har hållit på en god stund redan och "pratar" så förnöjt under tiden.

Affär

Idag har vi gjort stora affärer, jag och maken, så nu är vi även officiellt ägare till det blåa huset. Efteråt smet vi iväg på en kaffe på tumanhand, den första sedan Lilla e kom. Det kändes ju nästan spännande! Men när jag körde iväg för att hämta Lilla e från faddern, som haft hand om henne, tänkte jag lite vemodigt på att jag och maken kommer att ha hur mycket tid som helst på tumanhand igen, inom bara några få snabbt förbiilande år. Jag måste vara den mest blödiga mamman på denna jord.

Annars har följande ord snurrat i mitt huvud hela dagen: "there is a crack in everything, that is how the light gets in." Jag är ingen beundrare av Cohen, alldeles för depressiv musik för mig, men de där orden är ju en klassiker. Dessutom är de ganska trösterika.

Poesi

Har ni läst Linda Olsson? Jag blir alldeles fast i hennes vackra språk.

Hem

Min lilla familj sover. Jag sitter uppe. För att det är så skönt att vara ensam, att bara vara, surfa lite, titta på vackra bilder, låta tankarna flyta. Jag har packat de första lådorna ikväll och fylls av iver. Huset vi ska bo i är så vackert. Jag har saknat det utan att veta om det. Det har mina färger utan att jag själv har valt dem. Lite vemod känner jag också. Jag har ansträngt mig för att skapa ett hem av vår lägenhet, försökt på olika sätt få det till ett hem som känns i hjärtat, men det blev aldrig riktigt så. Jag hoppas att vårt nya hus ska bli det hem jag drömt om.

Kvällsorden

Tänker avsluta den här dagen med att dela med mig av några kloka ord:

Titta här

Och så ett citat av min faster med smilgroparna och det breda leendet (ett sådant som i skönlitteraturen skulle beskrivas som "generöst"):

"Under sker oftast långsamt".

Febernatt

Snart börjar det ljusna.Jag sitter med en pladdrande liten unge i famnen och vi sover inte så det stör precis. Lilla e fick plötslig och hög feber ikväll. Panadol tycks mota bort det värsta av febern, men hon har fortfarande ont och bara jämrar sig och gråter om hon ligger. Alltså sitter vi. Suck. Jag misstänker en ny öroninflammation.

Husdröm som blev sann

Husägare. Smaka på ordet. Kombinera det med en inbiten höghusfantast, en som bott i höghuslägenhet sedan hon flyttade hemifrån vid 18-årsålder och alltid entusiastiskt prisat fördelarna och enkelheten med den boendeformen.

Låt kombinationen sedan drabbas av en livlig, rörlig ettåring och ett vackert drömhus. Simsalabim, höghusfantasten är förlorad, förälskad (i både barnet och huset) och utan chans.

Nu har vi bara att börja packa!

(Jag ska få ett eget rum! Jag ska få ett eget rum! Ett EGET rum! Ett RUM!!! Halleluja!)

Förälskad

Jag är kär. Riktigt kär. I ett gråblått hus med blåblå dörr, med äppelträd och en alldeles lagom liten gräsplätt (läs: man klipper den på högst 8 minuter). Med en äkta gammal kakelugn i det sovrum, som jag hoppas blir vårt. Håll tummarna!

En mild dag

Vädret idag var så varmt och milt att det kändes som en smekning mot ansiktet när jag och Lilla e gick ut på promenad. Hon petade ivrigt på varje myra som korsade hennes väg medan jag gick bredvid och koncentrerade mig på att känna mig lycklig över mammatillvaron. Vi har haft en lugn dag idag. En skön dag, som dessvärre kulminerade i en maratonnattning.

Eget rum

Det ser ut som om jag så småningom kommer att få ett eget rum. På riktigt, IRL alltså! Det är sånt som kan göra att det är svårt att somna på kvällen, men jag lovar att detta aldrig kommer att bli en inredningsblogg. Däremot vet jag ju inte om jag behöver fortsätta med bloggandet nu, när det där lilla rummet snart kommer att vara en fysisk verklighet! :)

Sommarflicka

Min dotter får mera och mera ljusljust fjun på huvudet. Hon doftar sol, sand och liten människa och jag skulle kunna snusa på henne i evigheters evigheter. Snabb är hon också. Tultar och springer och klättrar mer än gärna. En sommarflicka med myggbett och blåmärken lite överallt. Och mitt i allt detta kan jag känna ett drag av höst i sommarvinden.

Självständighet och närhet

Det här ger mig en släng dåligt samvete och en dos prestationsångest. Jag strävar inte alls efter att vara något annat, eller mera, än mamma just nu. Lilla e var så efterlängtad, och jag så lycklig över att hon kom, att jag nästan skulle påstå att jag frossar i, ja, det är det enda adekvata ordet, att vara mamma. Den här perioden när vi har all tid i världen med varandra (som om inte hus och hem och äktenskap krävde sitt vareviga dag...) är trots allt så kort. När jag återvänder till arbetslivet, när Lilla e blir äldre och hittar kompisar och intressen, kommer det ju ändå att ske en naturlig separation. Visst har jag ibland undrat om jag och Lilla e blir alldeles för nära varandra, så till den milda grad att det sedan blir svårt för båda att släppa greppet, men jag kommer alltid fram till samma slutsats: om man måste tänka på självständighetsprocessen redan i det här skedet så är det något som är grundligt fel i vår syn på vad självständighet och närhet är. Så jag fortsätter att älska reservationslöst, och ibland uppoffrande, och njuter oftast av det. Jag planerar inte in det som så populärt kallas egentid, men känner behovet dyka upp då och då- och DÅ försöker jag höra något åt det, men jag schemalägger det inte, strävar inte aktivt och medvetet efter att hitta utrymme för det. Det behöver inte heller vara stora saker, det kan bestå i att jag gör något eget den stund då Lilla e sover istället för att då sköta hemmet.

Jag tänkte lite i de banor som Clara skriver om när Lilla e kom, kanske för att man hört så mycket om att man ska tänka så, att det är bra för en själv, för förhållandet (om man har ett) och för barnet. Men när Lilla e var ungefär 10 månader började jag känna att jag redan missat en massa i relation till henne, just för att jag tänkte i de där banorna. Det slog mig som en plötslig och ganska smärtsam insikt. De är så sköra och speciella de där första månaderna, kanske hela det första året. Det är en tid värd att slå vakt om och jag njuter mera nu för att jag ger mig själv lov att vara först och främst mamma. Det är det viktigaste just nu. Det kommer andra tider, redan droppar det in ögonblick och stunder av annat, men närheten till Lilla e och ett lugn i relationen med henne är det som jag vill värna om. 

Samtidigt måste jag ju erkänna att Claras inlägg var den puff som fick mig iväg till stan för att gå en runda i butikerna, vilket jag faktiskt längtat efter en tid. Lilla e hängde med och det gick riktigt bra.

Träning

Jag har just registrerat mig på DinTräning.se. Jag tror att mina muskler har glömt bort att de finns.

Mamma

När jag blev mamma blev jag översköljd av en störtflod med känslor. Den floden har inte lagt sig än, även om intensiteten varierar. Jag har så småningom börjat känna en viss tillit till min förmåga att hantera olika situationer som kan uppstå med Lilla e. Den första tiden var så full av osäkerhet, kanske delvis på grund av att min lilla sparv skrek så mycket. Jag tyckte det var fantastiskt, ett under, en nåd, att få bli mamma, men överraskades av den stora osäkerhet jag kände. Jag blev också överrumplad av hur fysiskt moderskapet var. Hur kärleken kändes i hela kroppen, hur både mjölk och svett rann till när min lilla unge skrek och jag inte genast fick henne i min famn. Hur behovet av att vara nära barnet kändes så oerhört starkt och alldeles oemotsägligt, som om det var det enda som egentligen betydde något i hela världen. Jag minns hur jag funderade på ordet mamma under graviditeten, hur jag smakade på det och kände att det kändes främmande att kombinera mig och det ordet. Nu får jag höra Lilla e säga mamma, mamma och det känns självklart och naturligt. Egentligen känns det som en belöning för en ganska krävande spädbarnstid, lite som en titel man har gjort sig förtjänt av. Delar av moderskapet är allmängiltiga, men den mamma just jag är och blir är något helt unikt som växer fram mellan mig och Lilla e. Jag är så tacksam att jag får vara med om det.

Egen mark

Idag suktar jag hett och innerligt efter ett litet hus med en egen liten grönskande markplätt. Det finns många fördelar med att bo i höghus, men soliga, somriga dagar önskar jag ibland att vi hade ett eget hus, eller kanske framförallt den där egna lilla plätten mark, där man okomplicerat kunde gå ut med en kopp kaffe, eller släppa ut sin friskluftstörstande unge och peta i jorden. Den där kaffekoppen skulle dessutom just idag ackompanjeras av en alldeles perfekt banankaka, nyss kommen ur ugnen.

Piggelina

Vi tycks vara inne in en icke-sovande period igen. Så här:

Lilla e vaknade i morse kl.6.30, sov ynkliga 20 minuter på dagen och har fortfarande inte somnat för natten trots att klockan närmar sig 23. Hon ser inte direkt ut som om hon kommer att somna inom den närmaste halvtimmen heller. Ögon glittrar och pratkvarnen är i full gång. Hon lät ana vad som väntade redan igår då hon sov en knapp timme på dagen utan att visa desto större sömnbehov vid läggdags på kvällen.

Nå, jag har lärt mig att det är perioder som kommer och går och vet att det kunde vara mycket värre.

Dagens leende

Ramlade över ett citat som fick mig att le: "Litteratur handlar ofta om sex och litet om att leva med barn. Det verkliga livet är tvärtom." (David Lodge)

Partypingla

Lilla e tyckte att ettårsdagar ska firas med besked och partajade ända tills precis just nu då hon äntligen slöt sina blå för den här dagen. Klockan är 23.45.

Min Lilla e

Min lilla älskling, lilla sprudlande kraftpaket, som blir ett år idag! Livet med dig är så mycket roligare än tillvaron före du kom. Tyngre också, i vissa avseenden, men ögonblicken skimrar så mycket mer och oftare, och du lockar fram våra gladaste leenden. Du har börjat tulta omkring och jag älskar ljudet av dina steg och att sedan se din finurliga min när du kikar fram runt ett hörn eller under bordet. Du är full av skojfrisk livsglädje och du har just lärt dig att dela ut pussar och kramar. Dina ögon är bland de mest uttrycksfulla jag sett och dessutom har de så vacker färg. Du är den vackraste, finaste och ljuvligaste ettåring jag känner. Grattis, mitt älskade barn!

Insomnia igen

Man skulle ju kunna tro att en trött småbarnsmamma sover gott om nätterna, de gånger barnet gör det. Icke så i detta hus. Lilla e sover som en stock (än så länge) efter dagens dos av sol, vatten och vind, men jag är vaken i allra högsta grad. Ska försöka söva mig medelst stretching och stilla stund i soffan, men egentligen är jag hungrig och önskar bara att en vänlig själ skulle sitta hos mig och erbjuda mig en rejäl smörgås och en lugnande kopp té.

Somna, min skatt

På kvällarna ligger jag intill dig tills du somnat. Din lilla, varma barnakropp nära, tätt mot min, som burit dig. Det är dagens finaste stund. Åtminstone de flesta kvällar.

Ännu en dag

Ibland kommer det flera fina dagar i rad, som söta smultron på ett strå. I goda vänners lag är det som om solen skulle lysa ännu varmare, blommorna dofta ännu ljuvligare och gräset kittla ännu mera behagligt under bara fötter.

Lilla e mådde däremot inte så bra på grund av gårdagens ettårskontroll med tillhörande vaccination. Stackars liten har en stor, röd och varm bula på injektionsstället, och feber. Rådgivningstanten kommenterade Lilla e:s personlighet med orden: "det där är en stark och bestämd liten person!" Det hade hon nog alldeles rätt i. Jag tror att bland mina första intryck av Lilla e, när hon kom för snart ett år sedan, var just det bestämda draget i hennes ansikte. Hon är ingen vän, liten, blekrosa Linnea, som växer stilla i skuggan, snarare en sprudlande, färggrann...ja, jag vet inte riktigt, jag är inte direkt en blomsterkännare. Kanske ni har förslag på fina och färggranna blommor?

Fint

Fina dagar är väldigt bra. Att bälga i sig mängder med kaffe är mindre bra. Därför sitter jag här alldeles för klarvaken. I mitt klarvakna tillstånd har jag i alla fall bestämt mig för att jag i fortsättningen kommer att kalla min dotter för Lilla e här på bloggen, så nu vet ni vem det handlar om när ni läser om Lilla e. Det blev så otympligt att inte ha ett "namn" på henne och jag vill inte använda hennes riktiga, ovanliga och väldigt vackra (tycker jag förstås) namn och inte hennes lite mera vanliga smeknamn heller.

Annars vill jag bara tillägga att jag älskarälskarälskar den lilla människan.

Tacksam

Jag har haft en fin dag idag igen. Besöket hos en vän medförde dessutom en kasse snygga kläder till min lilla flicka, som varje dag övar på att ta flera steg, och ler stort när hon gör det! Jag är så tacksam för den där givmilda principen, som en del mammor utövar, de som samlar ihop sina barns urvuxna kläder och glatt ger dem vidare åt mindre barn. Jag vill själv göra likadant. Ge för intet det jag fått för intet.

Sommarkväll

Min lilla familj sover. Inte jag. Jag sitter uppe och njuter av att de sover. Jag är en människa med ett stort behov av ensamhet. Samtidigt ett enormt behov av gemenskap och närhet. Så dubbelt är livet.

Tack

Tack för solen idag, för värmen och allt det vackra, gröna. Tack för det sanslöst goda kaffet och det lika goda sällskapet. Tack för att jag fick känna vinden smeka, utan brådska. Tack för att jag inte behövde göra eller åstadkomma något särskilt. Tack.

Framåt

Min lilla filur har hittat hyllan med cd-skivor. Väldigt, väldigt roligt. Dessutom menar hon att man lika gärna kan använda fötterna som händerna när man behöver gnugga sig i trötta ögon. Stortån är särskilt användbar i ögonvrån, ifall ni inte prövat...

Det blir så konkret hur fort tiden går när man har barn. I fjol den här tiden gick, eller snarare vankade, jag omkring med en stor och tung mage och nu, vips, är jag mamma till en flicka, som snart fyller ett. Hon har börjat ta sina första, prövande, ostadiga små steg. Det är inte utan att jag fortfarande ibland kan känna mig smått chockad över händelsernas utveckling.

Insomnia

Om man har svårt att somna kan man ju alltid stiga upp och städa köksskåpen eller läsa bloggar. Gissa vilket alternativ jag valde!

Läget? Jorå...

Fredag:
jag gråter. Och gråter. Och gråter lite till.
Lördag:
jag vaknar med svullna ögon och gråter några gånger ännu.
Söndag:
det börjar lätta i själen
Måndag:
vi träffar en annan mamma med bebis, leker i park, kommer hem och jag lyckas äntligen få något till stånd i kaoset som kallas hem.

Sånt.

Kajsa Kavat

Lilla flickan och jag har varit i storstaden idag. Satt med en massa andra mammor och flera riktigt små bebisar i köpcentrets skötrum och kände tacksamhet i hela kroppen. Tacksamhet över att jag fick inträde i den världen till slut. Tacksam över att jag också har fått sitta med ett riktigt litet knyte vid mitt bröst. Tacksam över att mitt lilla knyte nu är så sprudlande, stark och livlig, ingen liten bebis mera, utan en liten flicka. "Tomera" som vår finskspråkiga granne sa, det betyder ungefär käck på svenska. Och det är just vad hon är, en riktig liten Kajsa kavat (fast hon heter verkligen inte Kajsa).

Dagens citat

Blev lite tröstad av några rader i en tidning idag:
"Som förälder har man också sina begränsningar och det måste barnet vänja sig vid. Var ärliga mot er själva och inse era begränsningar. Känn inte dåligt samvete över att ni är människor med begränsningar".

Man skulle ju så väldigt gärna vilja vara perfekt. 

Trött

Jag är så vansinnigt trött. Somnade som en klubbad säl med lillflickan på förmiddagen och stjälpte i mig två stora muggar kaffe efter lunchen på det, men jag är ändå så trött, så trött ända in i själen.

Någon som har pigghetstips att dela med sig av?

Sött

Ikväll somnade lilla härligheten så sött. För att en timme senare vakna och snurra som en värre propeller i två timmar. Det kändes lite mindre sött. Ändå är hon även i det läget ganska oemotståndlig när hon kikar upp på mig och fnittrar till, innan hon igen snurrar, viftar och sparkar och vägrar att somna om.

AA

Jag tycker visserligen om ord, men det finns ord jag vill bannlysa ur mitt medvetande. Till dem hör de bedrägliga orden "alla andra", som i t.ex. "alla andra mammor verkar veta vad de gör", eller "alla andra familjer har städat hemma". Ni kommer säkert på flera exempel utan min hjälp. Grova, generaliserade förenklingar av verkligheten där man nedvärderar det man själv är och/eller har i en aldrig sinande ström av helt onödiga och orättvisa jämförelser. Jag skulle kalla dessa jämförelser för energitjuvarnas elit.

När lilla dottern blir stor nog kommer jag säkert att få höra dessa ord till lust och leda i vilket fall som helst, så jag ska verkligen se till att inte utsätta mig själv för dem nu. Efter detta förnumstiga samtal med mig själv ska jag gå och lägga mig, men först ska jag andas in vårens förföriska dofter genom det öppna fönstret en stund.

Dansa i neon

Min hjärna brukar sjunga. Jag har ofta en melodi eller sång som porlar på inombords. På sista tiden har det påfallande ofta handlat om barnsånger, men idag kom jag på mig med att i tankarna nynna på "Jag vill dansa i neon". Ni vet, den där Lena Philipssons låt från förr i tiden. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta överraskande utbrott av 80-tal i mitt sinne. Jag har absolut ingen aning om varifrån impulsen kom. Borde jag vara road eller oroad?

(Nej, LP hörde aldrig till mina favoriter. Måste bara försäkra er om detta.)

Blogg och bön

Ibland kan jag tänka att blogginlägg jag läser påminner om böner. Tankar, frågor och känslor som skickas ut i "rymden" i hopp om att bli hörda och kanske få gensvar. Då tänker jag också att alla dessa ord, som cirkulerar omkring faktiskt blir hörda, av en Gud som är stor nog att kunna fånga in alla orden och se den verklighet som ligger bakom. Däremot lär han väl inte svara i kommentarfältet...

Award

För en halv evighet sedan fick jag en award av fina Criss. Tackar för den! Awarden blev liggande i väntan på åtgärd, men ikväll ska den skickas vidare!




Reglerna för Liebster Blog Award ser ut så här:

Denna bloggaward lämnas över till 3-5 av dina favoritbloggar, som har mindre än 100 följare. Awarden går vidare till de du valt ut, genom att du lämnar en kommentar på deras blogg. Berätta för dem att deras blogg är en av dina favoriter och att de har utvalts till Liebster award. Den som får awarden länkar till den person som gav den till dem, och fem av hans/hennes favorit bloggar med mindre än 100 läsare.

Ok, here we go:

Nori skriver om en vardag som jag alltid nu och då känner igen mig i.

Emve är en pysslig småbarnsmamma.

Tonci har jag följt länge. Hon skriver om sådant som får hjärtat att brista.

Esmes mamma är en ny favorit, med vackert språk.

Hanna är en gammal, sympatisk favorit. Den enda i denna bukett som inte lever i småbarnsbubblan just nu.

Håll till godo, jag skulle kunna länka till många flera. Det finns så många fina bloggar, värda att följa!

Tips

Nyligen skaffade jag ett smycke, som bär min dotters namn. Kreativa Jutta i Sibbo tillverkade det fina halsbandet.

Avvänjning 3, klart slut!

Min dotter är ett avvant barn. Jag äter smör, dricker mjölk, slickar i mig en glass i solen, men det känns inte alls som jag trodde. Det var många gånger mera sorg och saknad efter avslutad ammning än jag hade väntat mig. Jag var inte förberedd på det. Jag hade bara föreställt mig att jag skulle njuta av att få äta utan restriktioner, att det skulle kännas bra att lägga undan de tråkiga ammningslinnena till förmån för fina bh:n, att det skulle vara skönt att inte bli stel i nacken av att ligga i sängen och amma. Flickan min verkar ha accepterat det hela utan större åthävor, men mina känslor har stormat. Kanske slutet kom lite för abrupt. Jag slutade på en gång 1 maj efter att ha varit på middag hos vänner och fallit till föga inför ostarna som bjöds. Då hade jag haft ett par ammningsfria dagar, men inte i rad, och hade nog föreställt mig att det skulle ta oss ännu en tid att vänja oss av med ammandet.

Avvänjning 2

Jag tror minsann att den andra dagen utan ammning går mot sitt slut! Hur många dagar i rad ska man ha hållit upp för att våga tro att det är avslutat på riktigt? Läs: när vågar jag smälla i mig någonting riktigt smörigt och gräddigt...?

Vi myser och gosar lite extra just nu. Det är inte bara den lilla flickan som frågar efter det som ersättning för ammningen, utan även den här stora. I klartext betyder det bl.a. att hon somnar endast om jag ligger tätt intill, i vår säng, och att hon hamnar där i några omgångar under natten också. Inte för att det gör mig något. Jag ifrågasätter det där idealet om att bebisar/barn ska somna inom fem minuter. Vilken vuxen gör det varje kväll? En del män, jo, men kanske de flesta av oss ändå ligger och snurrar mellan en kvart och upp till en timme innan vi somnar. Jag förstår väl idealet i sig, man kan längta sanslöst efter den där lilla stunden egen tid, eller känna stress, hur mycket som helst, över allt som borde bli gjort i hemmet. Jag känner båda delarna ibland, men innerst inne blir jag lycklig av att ligga bredvid min lillgumma, se henne komma till ro och sedan somna, lugn och trygg. Hon ligger där så varm och gosig, med de små fina händerna och lena, runda armarna, själva sinnebilden för fridfullhet. Jag vill ta vara på det. Jag vill ligga där och andas och själv slappna av, bara vara, vila, njuta.

Avvänjningen

Igår hade vi vår första helt ammningsfria dag, men idag ammade jag tre gånger redan före klockan hann bli 10. Det är en process. Lilla fröken har fått en vana att vakna kl. 05 för en slurk, det har pågått några veckor nu och det är en svår tid att låta bli att göra det enklaste, dvs bara ge bröstet. Den ammningsfria dagen lät hon nöja sig med att borra in huvudet mot min hals och nypa och känna på min hals tills vi båda somnade om, men oftast har hon högljudda krav på att få suga en stund.

Jag tänker fortfarande att det får ta den tid det tar. Det tog ju lång tid för mig att bli redo att fatta beslutet att avsluta ammningen, så varför skulle det inte få ta sin tid för barnet också, att vänja sig vid frånvaron av detta som först var hela hennes lilla  världs centrum.

Strävsamhet

mammor har sträva händer
de smeker de mjukaste kinder
men har sträva händer
vardagskärlekens tecken

Morgonsång

Fåglarna anar gryningen långt innan de sovande gör det. Medan mörkret ännu ligger som en lätt, mjuk filt över sömntunga kroppar börjar de mest modiga fåglarna försiktigt pröva sina röster. En kvittrar här, en annan piper till där, sången växer. Letar sig över fälten, smyger sig runt höghusen, sipprar in genom den smala fönsterspringan. Snart bryter dagen och sången lös med full kraft. Lovsången står inte att hejda.

Alla andra

Ibland undrar jag om det är bara vår unge som vet hur man höjer rösten. Det är alltid så tyst i alla andra vagnar vi möter. Inte ett pip, alldeles knäpptyst. Eller så går folk runt med tomma vagnar... Ha, där kom jag på det! Så MÅSTE det vara! ;)

Glad Påsk

Idag är min favoritdag på året. Den ljusaste, festligaste och största dag som finns. "Livet vann, dess namn är Jesus", ljuder en gammal psalm, fast det låter nästan så där frikyrkligt halleluja om orden. Hursomhelst så är det ord som får mitt hjärta att dansa. Döden är inte slutdestinationen, himlen är det.

Gungeligung

Min lilla gungade för första gången i sitt lilla liv idag. Hon skrattade och vände ansiktet mot vinden så att alla hennes små risgrynständer syntes. Jag skrattade med och drog upp mera fart åt oss.

Stillhet

Stilla veckan har börjat. Jag tänker fira den genom att ta en paus från datorn. Önskar er alla en glädjefylld och ljus påsk!

En bild

ytan brast
bara sådär
själen blev synlig
håret stod åt all håll
mascaran rann
oformulerade böner
blev ord, röst,
tårar

Lättnad

Ibland blir man så van vid bördor man bär att man upphör att medvetet känna av dem. Tills de en dag plötsligt lättar och man märker skillnaden! Detta hände mig idag när min man, efter två års arbetslöshet, fick beskedet att han blivit utvald för jobbet han sökte.

Tårfylld

tårar som torkat in
gör att man skrumpnar inombords
skrynklor i själen
avspeglas i ansiktet

MAT!

Jag har ett behov av god mat. På riktigt alltså. Jag blir ledsen och håglös om jag bara måste äta sånt som man tuggar och sväljer för att man nu måste få näring i sig. Jag lovar att det inte handlar om att hänga på mattrenden, jag har varit sådan här redan från början, långt innan alla började köpa flingsalt och glansiga matmagasin. Ikväll blev mitt matbehov mättat av en risotto med bland annat rökta musslor. Till detta en sval Riesling. Och flickan min somnade utan kvällslurksammningen (fint ord, va?!) ikväll!

Språk

Visst är ju musiken ett starkt språk:

Apropå språkdebatten i Finland.

En stilla suck

Den här förkylningsrumban har verkligen ställt till det här. Alla rutiner har flytt sin kos och en separationsångest, mera dramatisk än jag någonsin hade kunnat vänta mig, har inträtt. Dessutom har ammningen gått från att ha varit något, som man gjorde i förbifarten morgon och kväll, till den enda näring som riktigt smakar och som är nästan lika begärlig som vid två månaders ålder. Jag ammar hur många gånger som helst per dag igen och dessutom ett par gånger på natten. Suck. Det är rätt tungt.

Vet inte om jag tror på det där med lycklig barndom längre. Jag tycker det verkar vara rätt traumatiskt att vara baby. Kris följer på kris och alla känslor och intryck är så stora och dramatiska. Lyckligtvis är det för det mesta inte särskilt svårt att locka fram ett leende eller ett skratt heller.

Jag tror förresten att det är jag själv som skulle ha störst behov av en rejäl omgång skratt just nu.

Krämpor

Öroninflammation var det här. I båda de små, fint snirkliga öronen. Stackars liten.

Ett porträtt

Hon sover oftare med huvudet i fotändan än huvudändan. Hon är liten, stark och knubbig. Hon har börjat få lite hår, som är alldeles mjukt, smårufsigt och mycket ljust. Hennes blick är blå, intensivt utforskande och genuint vänlig. Varje dag övar hon alla ljud hon kan och hittar på nya. Häromdagen kom hon på den utmärkta insikten att man kan ta sig fram genom att dra sig fram på byxbaken och oj, så hon log och myste över upptäckten! Hon håller på och lär sig stå också, och övar med en ihärdighet som är avundsvärd. Det är jättespännande att stå, man ser så mycket mera och framförallt når man nya saker. Hon kan både pussas och kramas. Näspuss, pannpuss, kindpuss, det finns pussar av alla de slag.

Hon avskyr att sitta ensam i bilstolen i baksätet, så jag gruvar mig alltid för bilfärder längre än en kvart, om jag måste åka på tumanhand med henne.

Hon förstod snabbt vad en potta kan vara bra för, men just nu är det roligare att pröva benmusklerna för att stå i alla lägen där det är möjligt. Och möjligt tycker hon att det borde vara så fort mamma är närvarande och kan ge henne en hjälpande hand. Hon ler förtjust när hela vår lilla familj sitter vid matbordet och uppmärksamhet riktas mot henne. Överhuvudtaget har hon ofta skratt i sin blick.

Sådan är hon just nu. Min flicka.

Klokskap

Hittade följande visdomsord på en blogg:

"Jaga aldrig någons bekräftelse som inte värderar dig självmant."

En konst, som jag inte alltid behärskat, men som jag övar mig i.

Kärlekskällan

Take me to the well
Take me to the deep streams of love
...
And you run, run, run
run to my rescue
where in heaven and earth 
is there a God like you
...
You sacrificed your life
to set us free
in your forgiveness I find peace

(Bengt Johansson)

Reflektion

Det är tydligen de korta inläggens kväll ikväll. Ville bara säga, apropå vårmodet, att den så kallade gubbyxan är ohygglig och att jag aldrig, aldrig kommer att skaffa mig sådana. Har aldrig sett en kvinna som klär i dem. Jag gör det definitivt inte.

Oemotståndlig

Finns det något som är så oemoståndligt gulligt som bebisar när de ligger och sover med baken i vädret?

Närhet

Idag har jag städat med min 8,5 kilos dotter i sele på magen. Jag vågar påstå att det är att betrakta som fullvärdig träning. Förunderligt hur det kändes gott i själ och hjärta att ha henne så nära en lång stund, trots att tyngden fick foglossningen, som aldrig riktigt vela ge sig efter graviditeten, att värka till, men det betydde mindre än värmen som närheten väckte inombords Jag tycker ofta att hon har blivit så stor att jag ibland glömmer hur liten hon ändå är och vilket stort behov vi fortfarande har av varandras närhet. Jag undrar om mammor alltid i någon mån känner saknad efter sitt barns omedelbara, fysiska närhet, samtidigt som man gläds över varje steg i utvecklingen och kanske också ibland känner en aning lättnad över ökande självständighet. Den där känslan av att ha barnet nära, nära är svår att beskriva. Det är som att det är så det ska vara, som om både mamma och barn är hemma då, som om friden och lugnet återfinns, som om allting faller på plats. Jag visste inte ens om att jag saknade henne på det sättet, så mycket som vi gosar, men tydligen njöt vi båda av, och behövde extra mycket närhet just nu.

Samtidigt måste jag ju säga att jag är glad att barnen kommer ut till världen innan de når den här viktklassen. Inte mindre glad är jag över att min dotter var endast 2,8 kg när hon kom. Liten och nätt, men alldeles färdig och perfekt tajmning innan det råkade bli värmebölja och rusning på BB.

Ensam

Vårda dig om ensamheten,
denna bördiga åker,
där skatter väntar
dolda under lager av doftande mull.

Ammning

Det pågår en process. En sluta-amma-process. Målet är att ammningen ska vara avslutad före sommaren. Hur vi ska gå tillväga för att komma därhän vet jag inte riktigt än. Det som försvårar det hela är min dotters mjölkallergi. Jag kan inte ersätta den hälsosamma, ständigt tillgängliga bröstmjölken med vilken annan mjölk som helst. Vi har just prövat på en specialersättning, men den blev mycket resolut avvisad, och sedan blev vi överfallna av en elak bacillusk som gjorde flickan min rejält febrig, snorig och allmänt krasslig. I det läget är bröstmjölken oumbärlig. Visserligen är det svårt att suga från bröstet när man har så täppt näsa att det nästan är omöjligt att andas, men mjölken går ändå ner i någon mån i motsats till all annan mat som mamma försöker truga.

Den där sluta-amma-processen pågår inom mamman också, inte bara fysiskt, utan även psykiskt, men jag längtar så efter att kunna äta utan att ständigt vara på min vakt mot mjölkproteiner. Jag längtar efter ost, smör och riktig grädde. Jag, som egentligen inte gillar gräddtårta, drömmer om just en sådan. En med jordgubbar och grädde, fluffig, saftig och riktigt, riktigt lent gräddig. Det är besvärligt att gå ut och äta eller på café, eller på besök hos någon, för de mjölkfria alternativen är få och man känner inte till fenomenet mjölkallergi överallt, utan tror att det handlar om laktosfritt eller laktosfattigt, vilket inte är tillräckligt för en mjölkallergiker.

Njuta

Ibland förundras jag över att det är så vanligt att bebismammor ofta får höra uppmaningen att njuta av barnen, medan jag aldrig har hört någon säga så åt en tonårsmamma. Är det så att det kärleksfulla skimmer man betraktar sin nyfödda genom så småningom nöts bort och ersätts av något annat? Jag hoppas att jag kommer att njuta av min dotter som femåring, åttaåring, sextonåring, vadsomhelst-åring, precis som jag njuter nu av att hon är så fin, så bedårande, så intressant, så gosig, så full av liv och med så mycket framför sig. Jag vill inte njuta mindre sedan. Däremot njuter jag ju inte precis hela tiden, men grundtonen är att jag är glad och tacksam att hon finns hos mig. Ofta, ofta tänker jag fortfarande tillbaka på förlossningen, denna långdragna, utmanande, otroliga upplevelse, som kulminerade i ögonblicket då hon lades på min mage. De känslor av befrielse, seger, triumf, kärlek och lättnad jag kände då vill jag aldrig glömma. Liksom jag inte heller vill glömma den långa vägen dit.

Febrigt

Mitt lilla flickebarn är brännhet och febertung i kroppen. Hon gnyr och vill ligga nära och håller i mig med båda händerna, som känns varma och torra som de brukar göra på febriga barn. Det är som med nosen på sjuka hundar. Jag tror det blir en hålla-handen-natt inatt.

Ungar

Jag tycker att mycket små människobarn och nyfödda kattungar har en hel del gemensamt. Där är den där spinkiga, hjärtknipande, oerhörda hjälplösheten, de ryckiga okoordinerade rörelserna, den uppnosiga livsviljan och den oemotståndliga, truliga uppsynen. Och de är sådana fantastiska, vackra, perfekta skapelser.

Vila

Idag har jag legat på en solbelyst soffa (visserligen inomhus, men i alla fall) medan min dotter sovit skönhetssömn i frisk lantluft.

Jag är hemma hos mina föräldrar och har inte ett dugg bråttom tillbaka till mitt eget. Här finns dessutom en alldeles färsk liten kattunge, ännu utan ögon, med kattungsdoftande, världens mjukaste lurvpäls. Sådant kan jag inte njuta av hemma hos mig.

Får

Min mamma har en egenskap som jag beundrar mycket. Hon kan inte hejda sin kreativitet och sin skönhetslängtan. Oberoende av om någon uppmärksammar det eller inte så gör hon vackert omkring sig, ett stilleben här, ett arrangemang där och så en tavla eller något annat konstfärdigt tillverkat med egna händer lite överallt. Jag satt och bläddrade i en bok om konsthantverk som hon hade framme och hittade följande trevliga ord:

Om vi kunde gå som fåren
skuffas mera, mindre högtidligt
spankulera, mera värdigt umgås
kropp vid kropp,
ta lukt och känsel
av varann, känna hjärtdunket från varann,
vila i varandras ögon
(Carl Magnus von Smith)

Fint, eller hur?

Fundering

Jag går och funderar på sådant som hurudan jag vill bli som gammal och på hur jag ska göra för att impregnera min dotter med så mycket glädje och skratt att hon får ens lite motståndskraft mot livets smärtpunkter.

Önskan

Vad jag längtar efter den morgon när min dotter vaknar, tar en bok och slukar den, leker med någon trevlig leksak, underhåller sig själv och låter sin ömma moder sova både länge och väl.

Fasta

Om jag inte vore så trött skulle jag skriva något om den kristna fastan, som börjar idag. Brukar ni fasta?

Mustig soppa

Jag komponerade ihop en soppa ikväll, som jag tycker förtjänar ett inlägg. Ta ett paket frysta grönsaker, jag hade den där sorten som finns på K-market med stora bitar (tycker det ska vara stora!) av grönsaker och potatis och ett paket fryst lammskav. Fräs lammköttet i olja och paprikapulver i en kastrull. Häll i grönsaks-potatisblandningen och häll på vatten i passande mängd. Lägg i två buljongtärningar, lite chiliketchup, cayennepeppar, rosmarin, ett lagerblad, libbsticka, några bitar kryddig ölkorv, några oliver, några bitar soltorkad tomat... Och ja, där tror jag att jag fick med allt. Nej, förresten, två pressade vitlöksklyftor fanns också med.

Konstnärlig

Min flicka har idag ritat sina första streck. De hamnade i hennes eget söta, lilla ansikte. Så kanske det var den första sminkningen...;)

Därför

Det här var fint skrivet om bloggande. Har ibland dåligt samvete för att jag sätter tid på bloggande, men innerst inne är det väl det här det handlar om. Och jag tycker så mycket om att läsa andras berättelser också.

Uppryckning

Vi borde rycka upp oss här hemma hos oss. Kanske MITT BESÖK HOS FRISSAN imorgon kan vara startskottet?

Status

Rastlös. Kan inte somna.

Borde

Medan gullungen sover borde jag:

• plocka upp här
• stryka kläder
• göra något för konditionen och mina förtvinande muskler
• skriva inköpslista
• ringa några samtal

Vad jag gör? Jag säger bara en sak:
Bloggträsket.

Mångalen

Förra natten väcktes jag och dottern av månen. Ljuset flödade in i rummet. Vi formligen badade i ett skarpt, vitt sken. Dottern vaknade av det och sedan dröjde det inte länge innan jag också var vaken. Dröjde gjorde det däremot innan vi sov igen. Ett par timmar gick innan månen äntligen vandrat så långt att den inte lyste genom den nerfällda persiennens springor och rummet igen var barmhärtigt mörkt. Jag hann tänka "mörkläggningsgardin" några gånger under den tiden.

Änglar

Ibland ler min flicka rakt ut i luften. Jag tycker om att tänka mig att hon kanske ser en ängel som ler mot henne då.

Finska

Idag hände något som aldrig hänt mig förrut. Jag drabbades av det finska språkets rytm och tyckte plötsligt att det lät så vackert. Hör på det här, det är som ren poesi:

Erottele kananmuna keltuaiset ja valkuaiset. Sekoita ricottajuusto, maito ja keltuaiset vispilällä. Sekoita leivinjauhe jauhoihin ja lisää seos taikinaan. Vatkaa valkuaiset kuohkeaksi vaahdoksi ja kääntele taikinaan.
Kuumenna rasva pannulla keskilämmöllä ja lusikoi reilun ruokalusikallisen kokoisia kakkuja pannulla. Paista molemmilta puolilta kullanruskeiksi. Pannukakku on valmis käännettäväksi kun taikinan pinta kuplii kakun keskellä.

Till saken hör att jag tyvärr aldrig varit särskilt bra på finska och detta faktum väcker en hel del ångest och, på riktigt, skam i ett land där majoriteten är väldigt, väldigt finskspråkig.

Fördel

En av fördelarna med att vara cirka 7 månader måste ju vara att man vaknar sprudlande av energi, sprittande livslust och upptäckarglädje.

Annat är det med gamla mammor. Fast vi har kanske andra fördelar.

Konsumtion

Jag beundrar människor som Hanna och Criss. De bygger upp sina garderober med loppisfynd och de gör det med god smak och kreativitet. Jag hade en loppisperiod i tonåren, men någon gång i ung vuxen-ålder växte jag ur detta, eftersom jag just då hade ett stort behov av att vara som de flesta andra. Tonårsidealismen hade fått sig några rejäla stötar och dessutom behövde mitt självförtroende få känna butiksdoftande kläder på huden. När studierna övergick i arbetsliv ökade möjligheterna, och sakteliga även lusten, till konsumtion. Det är en aptit som växer ju mera den retas. Jag har också alltid varit svag för allt som är vackert, allt som har med människors skönhet att göra. Färger, former, det där lilla extra. Mjuka tyger mot huden. Fallet i ett plagg som sitter som det ska. Jag njuter av att vandra ut och in i klädbutiker, mina ögon slukar allt det fina. Jag frestas av det glassiga, av musiken, dofterna, människorna. Som en fjäril som dras till ljuset. Kanske det också har att göra med dagdrömmeri. Om att för en stund föreställa sig en annan vardag, andra känslor än de man vant sig vid, ett behov av att se sig med nya ögon (i andra plagg än de man redan har), kanske en önskan om att bli sedd med nya ögon. Ett behov av att stimulera sina sinnen.

Det samhälle vi lever i idag underblåser allt detta. Men innerst inne har jag alltid drömt om och högt värderat en enkel och anspråkslös livsstil. Jag är bara inte särskilt bra på att odla denna längtan efter det enkla. Kanske är det så för de flesta av oss, vi är inte så bra på att fostra oss själva innan vi är mer eller mindre tvungna till det. Min nya livssituation som mamma har fått mig att fundera en hel del på konsumtion och mina vanor i det hänseendet. Jag är inte på långt när färdig med mina funderingar, men jag kan skönja en liten, liten kursändring åt rätt håll. I april övergår min mammaledighet i vårdledighet, vilket innebär att mina inkomster kommer att bli närmast obefintliga. Jag har förberett mig mentalt för detta en lång tid, men jag tror inte att det kommer att vara lätt. Däremot känns det rätt och nyttigt.

Hjältinna

För en liten stund sedan satt jag och lät symaskinen spela över ett par byxor som äntligen fick sin fåll. Dottern lekte fridfullt och stilla bredvid mig på golvet. Jag kände mig som en sann hemmets hjältinna.

De mjukaste händer

Lilla ljuvligheten sover på en solig balkong. Jag är glad att vi har kommit så här långt i vår tillvaro. Snart har hon funnits lika länge utanför min mage som hon fanns på insidan. På kvällarna när hon ska somna, eller på nätterna när hon vaknar till, vill hon ofta hålla mig i handen. Hon snurrar båda sina små, mjuka händer runt mina. Fingrar på ringarna, biter lite på någon fingerspets, känner och klämmer och kommer till ro.


Ändå vill jag påminna oss alla om att alla dagar med en bebis inte är lätta och rosenskimrande. Det finns en djup glädje i att möta sin babys glada, öppna blick, men det finns också en oväntat stark plågsamhet i att bära och bära ett barn som inte sover, att höra sin baby gråta och inte kunna trösta eller ta bort det som gör ont. Det är lätt hänt att man känner sig otillräcklig. Många med mig upplever en liten kris när babyn är ungefär fyra, fem månader (eller tidigare/senare/hela tiden), då ens egna kraftreserver kanske har sinat, sömnbristen börjar bli påtaglig och behovet av att ta ett litet andetag utanför symbiosen kanske gör sig kännbart. Jag känner att det är viktigt att nämna detta efter att jag surfat omkring på så många mammabloggar, som skimrar av moderskärlek. Och visst är kärleken till barnet underbar, stark och öm och omtumlande, men det finns också många andra känslor, och mindre glada dagar och det är så det är att vara människa. Man är inte en dålig eller kärlekslös mamma för att man inte njuter av varje sekund, hur gärna man än skulle önska att man gjorde det, för man vet ju hur snabbt de där sekunderna flyr. Men man är människa och i det ryms så många olika sorters känslor, som inte på något sätt utesluter varandra.

Motstånd

Den  här dagen bjöd på hårt motstånd. Trött. God natt!

Dagens längtan

Lite glitter och glamour i min vardag är dagens längtan. Sådant brukar leda till att jag färgar håret. Den impulsen får sig dessutom skjuts, förutom av min glitterglamourlängtan, även av alla mammabloggar som jag förirrat mig in på de senaste dagarna. Alla dessa mammor är fina i håret. Mitt eget är för oklippt, för mycket egen färg, för långt, för ofriserat och man kan ju tycka att det är en bisak, en ytlighet att inte bry sig om, men redan på Bibelns tid insåg man att håret är en kvinnas prydnad. Det står faktiskt skrivet så och det tycker jag visar på en djup insikt i det kvinnliga psyket! :)

Nattmat

Efter flera veckor av ammningsfria nätter väcktes jag inatt av ett desperat, förtvivlat och mycket uppfodrande matskrik. Försökte först övertala den lilla att glömma sin hunger medelst napp och buff på rumpan, men icke. Mat skulle det vara. Hur kunde hon komma på den idén nu igen efter att självmant ha slutat nattäta och efter en helt vanlig matdag i övrigt (det vill säga ett relativt rikligt intag av allt som bjuds)?

Hälsa

Jag får ibland för mig att jag vill vara hälsosam. Det händer sig rätt ofta faktiskt. Då kan det gå så att jag surfar in på adlibris.com, klickar hem följande bok:

 Och sedan provar jag ett recept som ser ut så här:
4 sardiner
1 klyfta vitlök
1 dl olivolja
2 dl rucola
1 kruka basilika
bladpersilja
2tsk dijonsenap
1/2 citron, saften
salt&svartpeppar

Allt mixas ihop till en doftande röra och sedan kan man äta såsen exempelvis med pasta. För att inte bli överdrivet hälsosam stjälpte jag i mig en massa lakrits till kaffet sedan, eller som jag förklarade för min man: jag måste ju äta upp dem så att jag kan fortsätta vara hälsosam i lugn och ro, utan en massa lockande lakrits i närheten.

Ilska

Ni som läser är förstås välbalanserade, mogna och genomtänkta typer som hanterar och uttrycker eventuella ilskor på konstruktiva sätt. Det är jag också. Ibland. Andra gånger känner jag igen mig i texter som den här:

" Anger is an signal, and one worth listening to. Our anger may be a message that we are being hurt, that our rights are being violated, that our needs or wants are not being adequately met, or simply that something is not right. Our anger may tell us that we are not adressing an important emotional issue in our lives, or that too much of our self - our beliefs, values, desires, or ambitions - is being compromised in a relationship. Our anger may be a signal that we are doing more and giving more than we can comfortably do or give." (H.Lerner, The Dance of Anger)

Ilska är en "svår" känsla. Ibland svår att medge, ofta svår att uttrycka på ett bra sätt, men allra svårast är kanske att vara föremål för och upphov till en annan människas ilska.

Romantik

Idag kom jag ihåg ett sött minne från yngre år. En Runebergsdag för ganska många år sedan, då när jag var en ljuv 20någonting-åring, fick jag en ask med nybakade Runebergstårtor av EN MAN! Han hade bakat dem just för mig, utan mandel, som jag är allergisk mot. De var försvinnande goda. Men inte ens dessa förföriska bakverk fick mig på fall...

Är det ett ålderstecken att man börjar minnas gamla romanser????

Utvärderingen

Brödet blev saftigt och gott och fick klart godkänt även av dottern, Senast hon åt bröd hamnade hälften i en kletig smulhög på golvet, den andra hälften fördelade sig på henne och stolen och kanske lite grann i henne också! Idag var det en betydligt prydligare flicka som gapade efter mera, när första biten var slut.

Brödet var förresten det där som Martin kallade snabbtinade frukostbullar i sitt recept, men här blev det inte bullar utan ett bröd. Om någon vill pröva så kan jag rekommendera. Särskilt lämpligt är receptet för småbarnsmammor och andra med händerna fulla. Arbetsinsatsen är nämligen minimal. Du rör ihop degen på kvällen och fixar till bullarna (eller rationalisera det ännu mera som jag gjorde och gör bara ett bröd) morgonen därpå.

Brödmorgon

Jag har börjat dagen med att baka ett av Martins bröd, storögt betraktad av min dotter. Brödet har det varmt och gott i ugnen nu. Jag återkommer med betyg efter fikat.

Barnkammarboken

Ett barn ska jag ha när jag blir stor
med smala ben
och mjuka skor
små vassa tänder
och skära händer
mage som en sockertopp
och ljusbrunt hår
precis rakt opp
Och vi ska busa mycket 
varje da
mitt eget lilla barn 
och ja
...
Och om mitt barn får ont i magen
några gånger
ska jag sjunga för det
jättefina sånger
och jag ska byta blöjor på mitt barn
och sätta på små kläder
och världens minsta gummistövlar
ifall det blir dåligt väder
Men
ska jag säga
akta dig för eld
och djupa vatten
Spring aldrig aldrig bort från mig 
i den svarta natten

(Barbro Lindgren)

Jag läste Barnkammarboken med lilla dottern ikväll. Det var innan läggningen, som varade i två utsträckta timmar. Jag hoppas att det sistnämnda är något som går över, men Barnkammarboken var bra. E skrattade gott när jag härmade djuren på bilderna och jag tilltalades av dikten som är citerad ovan.

Nådig postgång

Posten, eller Itella som det ju så fint heter numera, har visat nåd och generositet mot en förvirrat tankspridd mamma. Jag skickade ett födelsedagsbrev, innehållande pengar, till två av mina favoritungar. Det var bara ett litet, fyrkantigt problem - jag glömde frimärket. Men brevet nådde sitt mål i alla fall. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att det är ett fantastiskt land vi bor i.

Kommentarer och kvällar

Hoppsan, hittade plötsligt en massa opublicerade kommentarer! Så trevligt! Nu är ni alla publicerade och besvarade, sent omsider! :) Hoppsan igen , det blev visst väldigt många utropstecken här.

Våra kvällar har sedan tre dagar tillbaka tagit en ny vändning. Lilla skatten, som tidigare oftast somnat inom lyxiga fem minuter, har plötsligt börjat åla, vända, svänga, snurra, rulla, stånka, gny och stöna i sisådär två timmar innan hon äntligen kommit till ro och kunnat somna. Jag har en känsla av att det har att göra med de två små pärlor, som håller på att bryta fram i nedre käken. Söta som socker och vassa som en nyvässt kniv... Har ni tips på och råd om hur ni gjort i tandsprickningsskedet om era små älsklingar fått insomningssvårigheter?

Skönhet

Så här dagen efter min födelsedag, som börjar befinna sig oroväckande nära det som kallas medelåldern, vill jag citera Katherine Hepburn:

"När den yttre skönheten försvinner måste man bara envetet hålla fast vid att den försvinner inåt."

Hon borde ju veta vad hon talar om.

Ljuv saknad

Jag har alltid tyckt om och själv velat ha barn. Jag har trivts i barns sällskap (och jag tror att de relativt lätt också har trivts i mitt). Jag har alltid tyckt att barn är viktiga och att föräldraskap är en av de största uppgifter man kan få i livet. Ändå kan man ju inte veta hur det känns att vara förälder förrän man själv får uppleva det. Jag hade nog aldrig riktigt insett hur innerliga och starka banden till barnet kan vara. Jag fnyste lite åt mammor som sade att de saknade sina bebisar efter att ha varit ifrån dem ett par timmar, tyckte att de tramsade och gjorde sig till, trodde inte en enda gång på det... OCH NU ÄR JAG JUST EN SÅDAN MAMMA! Visst kan jag njuta av att till exempel gå på stan en stund utan min flicka, utan barnvagn, utan stor, otymplig skötväska, men det känns ljuvligt i hela kroppen när jag kommer hem och ser henne lysa upp i ett leende och jag känner att jag har, ja just det, SAKNAT, henne!

Tomgång

Ibland blir det fel. Läste tidningen imorse. Det handlade om stora affärer och offertomgångar skulle genomföras. Det var bara det att mina sömniga ögon inte riktigt hängde med. Offertomgång blev alltså offer-tomgång! Det skrattade jag åt hela dagen sedan. Så lättroad är en hemmamamma med ögonen i kors. :)

Nu börjar det

Den här bloggen är inte bra för mig. Den håller mig vaken när jag borde sova. Den fick sin start en sen kväll, då jag plötsligt överfölls av ett tvingande behov av att skapa en ny blogg. En som kombinerar lite av båda mina gamla, den första om vardagligt smått och stort och den andra, hemliga, om en stor längtan som till slut blev uppfylld. Så nu sitter jag här och ivrar för att pränta ner några ord, istället för att ligga skönt utsträckt och sovande bredvid min lilla, fridfullt snusande dotter.

Det här är min skatt, den efterlängtade. En del av bloggen kommer att handla om henne. Andra nära och kära kommer säkert också att dyka upp här, om än inte nödvändigtvis på bild, men mest blir det kanske ändå mina infall och tankar som jag vill sätta på pränt. Intryck och uttryck, precis som i rubriken.

Klara, färdiga, GÅ!

Det här är mitt livs tredje blogg. Välkommen!