Närhet

Idag har jag städat med min 8,5 kilos dotter i sele på magen. Jag vågar påstå att det är att betrakta som fullvärdig träning. Förunderligt hur det kändes gott i själ och hjärta att ha henne så nära en lång stund, trots att tyngden fick foglossningen, som aldrig riktigt vela ge sig efter graviditeten, att värka till, men det betydde mindre än värmen som närheten väckte inombords Jag tycker ofta att hon har blivit så stor att jag ibland glömmer hur liten hon ändå är och vilket stort behov vi fortfarande har av varandras närhet. Jag undrar om mammor alltid i någon mån känner saknad efter sitt barns omedelbara, fysiska närhet, samtidigt som man gläds över varje steg i utvecklingen och kanske också ibland känner en aning lättnad över ökande självständighet. Den där känslan av att ha barnet nära, nära är svår att beskriva. Det är som att det är så det ska vara, som om både mamma och barn är hemma då, som om friden och lugnet återfinns, som om allting faller på plats. Jag visste inte ens om att jag saknade henne på det sättet, så mycket som vi gosar, men tydligen njöt vi båda av, och behövde extra mycket närhet just nu.

Samtidigt måste jag ju säga att jag är glad att barnen kommer ut till världen innan de når den här viktklassen. Inte mindre glad är jag över att min dotter var endast 2,8 kg när hon kom. Liten och nätt, men alldeles färdig och perfekt tajmning innan det råkade bli värmebölja och rusning på BB.