Avvänjning 2

Jag tror minsann att den andra dagen utan ammning går mot sitt slut! Hur många dagar i rad ska man ha hållit upp för att våga tro att det är avslutat på riktigt? Läs: när vågar jag smälla i mig någonting riktigt smörigt och gräddigt...?

Vi myser och gosar lite extra just nu. Det är inte bara den lilla flickan som frågar efter det som ersättning för ammningen, utan även den här stora. I klartext betyder det bl.a. att hon somnar endast om jag ligger tätt intill, i vår säng, och att hon hamnar där i några omgångar under natten också. Inte för att det gör mig något. Jag ifrågasätter det där idealet om att bebisar/barn ska somna inom fem minuter. Vilken vuxen gör det varje kväll? En del män, jo, men kanske de flesta av oss ändå ligger och snurrar mellan en kvart och upp till en timme innan vi somnar. Jag förstår väl idealet i sig, man kan längta sanslöst efter den där lilla stunden egen tid, eller känna stress, hur mycket som helst, över allt som borde bli gjort i hemmet. Jag känner båda delarna ibland, men innerst inne blir jag lycklig av att ligga bredvid min lillgumma, se henne komma till ro och sedan somna, lugn och trygg. Hon ligger där så varm och gosig, med de små fina händerna och lena, runda armarna, själva sinnebilden för fridfullhet. Jag vill ta vara på det. Jag vill ligga där och andas och själv slappna av, bara vara, vila, njuta.

Avvänjningen

Igår hade vi vår första helt ammningsfria dag, men idag ammade jag tre gånger redan före klockan hann bli 10. Det är en process. Lilla fröken har fått en vana att vakna kl. 05 för en slurk, det har pågått några veckor nu och det är en svår tid att låta bli att göra det enklaste, dvs bara ge bröstet. Den ammningsfria dagen lät hon nöja sig med att borra in huvudet mot min hals och nypa och känna på min hals tills vi båda somnade om, men oftast har hon högljudda krav på att få suga en stund.

Jag tänker fortfarande att det får ta den tid det tar. Det tog ju lång tid för mig att bli redo att fatta beslutet att avsluta ammningen, så varför skulle det inte få ta sin tid för barnet också, att vänja sig vid frånvaron av detta som först var hela hennes lilla  världs centrum.

Strävsamhet

mammor har sträva händer
de smeker de mjukaste kinder
men har sträva händer
vardagskärlekens tecken

Morgonsång

Fåglarna anar gryningen långt innan de sovande gör det. Medan mörkret ännu ligger som en lätt, mjuk filt över sömntunga kroppar börjar de mest modiga fåglarna försiktigt pröva sina röster. En kvittrar här, en annan piper till där, sången växer. Letar sig över fälten, smyger sig runt höghusen, sipprar in genom den smala fönsterspringan. Snart bryter dagen och sången lös med full kraft. Lovsången står inte att hejda.

Alla andra

Ibland undrar jag om det är bara vår unge som vet hur man höjer rösten. Det är alltid så tyst i alla andra vagnar vi möter. Inte ett pip, alldeles knäpptyst. Eller så går folk runt med tomma vagnar... Ha, där kom jag på det! Så MÅSTE det vara! ;)

Glad Påsk

Idag är min favoritdag på året. Den ljusaste, festligaste och största dag som finns. "Livet vann, dess namn är Jesus", ljuder en gammal psalm, fast det låter nästan så där frikyrkligt halleluja om orden. Hursomhelst så är det ord som får mitt hjärta att dansa. Döden är inte slutdestinationen, himlen är det.

Gungeligung

Min lilla gungade för första gången i sitt lilla liv idag. Hon skrattade och vände ansiktet mot vinden så att alla hennes små risgrynständer syntes. Jag skrattade med och drog upp mera fart åt oss.

Stillhet

Stilla veckan har börjat. Jag tänker fira den genom att ta en paus från datorn. Önskar er alla en glädjefylld och ljus påsk!

En bild

ytan brast
bara sådär
själen blev synlig
håret stod åt all håll
mascaran rann
oformulerade böner
blev ord, röst,
tårar

Lättnad

Ibland blir man så van vid bördor man bär att man upphör att medvetet känna av dem. Tills de en dag plötsligt lättar och man märker skillnaden! Detta hände mig idag när min man, efter två års arbetslöshet, fick beskedet att han blivit utvald för jobbet han sökte.

Tårfylld

tårar som torkat in
gör att man skrumpnar inombords
skrynklor i själen
avspeglas i ansiktet

MAT!

Jag har ett behov av god mat. På riktigt alltså. Jag blir ledsen och håglös om jag bara måste äta sånt som man tuggar och sväljer för att man nu måste få näring i sig. Jag lovar att det inte handlar om att hänga på mattrenden, jag har varit sådan här redan från början, långt innan alla började köpa flingsalt och glansiga matmagasin. Ikväll blev mitt matbehov mättat av en risotto med bland annat rökta musslor. Till detta en sval Riesling. Och flickan min somnade utan kvällslurksammningen (fint ord, va?!) ikväll!

Språk

Visst är ju musiken ett starkt språk:

Apropå språkdebatten i Finland.

En stilla suck

Den här förkylningsrumban har verkligen ställt till det här. Alla rutiner har flytt sin kos och en separationsångest, mera dramatisk än jag någonsin hade kunnat vänta mig, har inträtt. Dessutom har ammningen gått från att ha varit något, som man gjorde i förbifarten morgon och kväll, till den enda näring som riktigt smakar och som är nästan lika begärlig som vid två månaders ålder. Jag ammar hur många gånger som helst per dag igen och dessutom ett par gånger på natten. Suck. Det är rätt tungt.

Vet inte om jag tror på det där med lycklig barndom längre. Jag tycker det verkar vara rätt traumatiskt att vara baby. Kris följer på kris och alla känslor och intryck är så stora och dramatiska. Lyckligtvis är det för det mesta inte särskilt svårt att locka fram ett leende eller ett skratt heller.

Jag tror förresten att det är jag själv som skulle ha störst behov av en rejäl omgång skratt just nu.

Krämpor

Öroninflammation var det här. I båda de små, fint snirkliga öronen. Stackars liten.