Rikedomar

Då:
Två skapliga inkomster, en bil, kort arbetsväg för båda parter, ett medelstort bostadslån. Inga barn.

Nu:
En inkomst (min mans alltså). Jag vet inte vad man ska kalla det man får som vårdledig mamma, "fickpengar" kanske? Känns inte riktigt adekvat att tala om inkomst i alla fall. Två bilar. Längre arbetsväg. Ett bostadslån, som minst sagt växte till sig vid bostadsbytet. En liten person till i familjen.

Någonstans måste ju detta kännas av. Och ändå:

När vi försöker gå i Jesu fotspår
leds vi till de fattiga.
En viktig fråga som vi bör bära med oss är
om vi är lika ivriga att  jämföra vår levnadsstandard med de fattigas
som vi är att jämföra den med grannens.
(R. Foster)

Jag har bara ibland svårt att bemästra mitt begär efter vackra saker/kläder/smycken. Utbudet idag är ju inte heller direkt anspråkslöst. Jag kan faktiskt känna mig stressad av att gå i butiker bland överflödet av sådant som väcker habegär. Men sanningen är ju den att jag är omätbart rikare nu än då och det är den sanningen som jag vill låta ta plats i mina tankar.

Konsumtion

Jag beundrar människor som Hanna och Criss. De bygger upp sina garderober med loppisfynd och de gör det med god smak och kreativitet. Jag hade en loppisperiod i tonåren, men någon gång i ung vuxen-ålder växte jag ur detta, eftersom jag just då hade ett stort behov av att vara som de flesta andra. Tonårsidealismen hade fått sig några rejäla stötar och dessutom behövde mitt självförtroende få känna butiksdoftande kläder på huden. När studierna övergick i arbetsliv ökade möjligheterna, och sakteliga även lusten, till konsumtion. Det är en aptit som växer ju mera den retas. Jag har också alltid varit svag för allt som är vackert, allt som har med människors skönhet att göra. Färger, former, det där lilla extra. Mjuka tyger mot huden. Fallet i ett plagg som sitter som det ska. Jag njuter av att vandra ut och in i klädbutiker, mina ögon slukar allt det fina. Jag frestas av det glassiga, av musiken, dofterna, människorna. Som en fjäril som dras till ljuset. Kanske det också har att göra med dagdrömmeri. Om att för en stund föreställa sig en annan vardag, andra känslor än de man vant sig vid, ett behov av att se sig med nya ögon (i andra plagg än de man redan har), kanske en önskan om att bli sedd med nya ögon. Ett behov av att stimulera sina sinnen.

Det samhälle vi lever i idag underblåser allt detta. Men innerst inne har jag alltid drömt om och högt värderat en enkel och anspråkslös livsstil. Jag är bara inte särskilt bra på att odla denna längtan efter det enkla. Kanske är det så för de flesta av oss, vi är inte så bra på att fostra oss själva innan vi är mer eller mindre tvungna till det. Min nya livssituation som mamma har fått mig att fundera en hel del på konsumtion och mina vanor i det hänseendet. Jag är inte på långt när färdig med mina funderingar, men jag kan skönja en liten, liten kursändring åt rätt håll. I april övergår min mammaledighet i vårdledighet, vilket innebär att mina inkomster kommer att bli närmast obefintliga. Jag har förberett mig mentalt för detta en lång tid, men jag tror inte att det kommer att vara lätt. Däremot känns det rätt och nyttigt.