Ljuv saknad

Jag har alltid tyckt om och själv velat ha barn. Jag har trivts i barns sällskap (och jag tror att de relativt lätt också har trivts i mitt). Jag har alltid tyckt att barn är viktiga och att föräldraskap är en av de största uppgifter man kan få i livet. Ändå kan man ju inte veta hur det känns att vara förälder förrän man själv får uppleva det. Jag hade nog aldrig riktigt insett hur innerliga och starka banden till barnet kan vara. Jag fnyste lite åt mammor som sade att de saknade sina bebisar efter att ha varit ifrån dem ett par timmar, tyckte att de tramsade och gjorde sig till, trodde inte en enda gång på det... OCH NU ÄR JAG JUST EN SÅDAN MAMMA! Visst kan jag njuta av att till exempel gå på stan en stund utan min flicka, utan barnvagn, utan stor, otymplig skötväska, men det känns ljuvligt i hela kroppen när jag kommer hem och ser henne lysa upp i ett leende och jag känner att jag har, ja just det, SAKNAT, henne!