Mamma

När jag blev mamma blev jag översköljd av en störtflod med känslor. Den floden har inte lagt sig än, även om intensiteten varierar. Jag har så småningom börjat känna en viss tillit till min förmåga att hantera olika situationer som kan uppstå med Lilla e. Den första tiden var så full av osäkerhet, kanske delvis på grund av att min lilla sparv skrek så mycket. Jag tyckte det var fantastiskt, ett under, en nåd, att få bli mamma, men överraskades av den stora osäkerhet jag kände. Jag blev också överrumplad av hur fysiskt moderskapet var. Hur kärleken kändes i hela kroppen, hur både mjölk och svett rann till när min lilla unge skrek och jag inte genast fick henne i min famn. Hur behovet av att vara nära barnet kändes så oerhört starkt och alldeles oemotsägligt, som om det var det enda som egentligen betydde något i hela världen. Jag minns hur jag funderade på ordet mamma under graviditeten, hur jag smakade på det och kände att det kändes främmande att kombinera mig och det ordet. Nu får jag höra Lilla e säga mamma, mamma och det känns självklart och naturligt. Egentligen känns det som en belöning för en ganska krävande spädbarnstid, lite som en titel man har gjort sig förtjänt av. Delar av moderskapet är allmängiltiga, men den mamma just jag är och blir är något helt unikt som växer fram mellan mig och Lilla e. Jag är så tacksam att jag får vara med om det.