Sommarflicka

Min dotter får mera och mera ljusljust fjun på huvudet. Hon doftar sol, sand och liten människa och jag skulle kunna snusa på henne i evigheters evigheter. Snabb är hon också. Tultar och springer och klättrar mer än gärna. En sommarflicka med myggbett och blåmärken lite överallt. Och mitt i allt detta kan jag känna ett drag av höst i sommarvinden.

Självständighet och närhet

Det här ger mig en släng dåligt samvete och en dos prestationsångest. Jag strävar inte alls efter att vara något annat, eller mera, än mamma just nu. Lilla e var så efterlängtad, och jag så lycklig över att hon kom, att jag nästan skulle påstå att jag frossar i, ja, det är det enda adekvata ordet, att vara mamma. Den här perioden när vi har all tid i världen med varandra (som om inte hus och hem och äktenskap krävde sitt vareviga dag...) är trots allt så kort. När jag återvänder till arbetslivet, när Lilla e blir äldre och hittar kompisar och intressen, kommer det ju ändå att ske en naturlig separation. Visst har jag ibland undrat om jag och Lilla e blir alldeles för nära varandra, så till den milda grad att det sedan blir svårt för båda att släppa greppet, men jag kommer alltid fram till samma slutsats: om man måste tänka på självständighetsprocessen redan i det här skedet så är det något som är grundligt fel i vår syn på vad självständighet och närhet är. Så jag fortsätter att älska reservationslöst, och ibland uppoffrande, och njuter oftast av det. Jag planerar inte in det som så populärt kallas egentid, men känner behovet dyka upp då och då- och DÅ försöker jag höra något åt det, men jag schemalägger det inte, strävar inte aktivt och medvetet efter att hitta utrymme för det. Det behöver inte heller vara stora saker, det kan bestå i att jag gör något eget den stund då Lilla e sover istället för att då sköta hemmet.

Jag tänkte lite i de banor som Clara skriver om när Lilla e kom, kanske för att man hört så mycket om att man ska tänka så, att det är bra för en själv, för förhållandet (om man har ett) och för barnet. Men när Lilla e var ungefär 10 månader började jag känna att jag redan missat en massa i relation till henne, just för att jag tänkte i de där banorna. Det slog mig som en plötslig och ganska smärtsam insikt. De är så sköra och speciella de där första månaderna, kanske hela det första året. Det är en tid värd att slå vakt om och jag njuter mera nu för att jag ger mig själv lov att vara först och främst mamma. Det är det viktigaste just nu. Det kommer andra tider, redan droppar det in ögonblick och stunder av annat, men närheten till Lilla e och ett lugn i relationen med henne är det som jag vill värna om. 

Samtidigt måste jag ju erkänna att Claras inlägg var den puff som fick mig iväg till stan för att gå en runda i butikerna, vilket jag faktiskt längtat efter en tid. Lilla e hängde med och det gick riktigt bra.

Träning

Jag har just registrerat mig på DinTräning.se. Jag tror att mina muskler har glömt bort att de finns.

Mamma

När jag blev mamma blev jag översköljd av en störtflod med känslor. Den floden har inte lagt sig än, även om intensiteten varierar. Jag har så småningom börjat känna en viss tillit till min förmåga att hantera olika situationer som kan uppstå med Lilla e. Den första tiden var så full av osäkerhet, kanske delvis på grund av att min lilla sparv skrek så mycket. Jag tyckte det var fantastiskt, ett under, en nåd, att få bli mamma, men överraskades av den stora osäkerhet jag kände. Jag blev också överrumplad av hur fysiskt moderskapet var. Hur kärleken kändes i hela kroppen, hur både mjölk och svett rann till när min lilla unge skrek och jag inte genast fick henne i min famn. Hur behovet av att vara nära barnet kändes så oerhört starkt och alldeles oemotsägligt, som om det var det enda som egentligen betydde något i hela världen. Jag minns hur jag funderade på ordet mamma under graviditeten, hur jag smakade på det och kände att det kändes främmande att kombinera mig och det ordet. Nu får jag höra Lilla e säga mamma, mamma och det känns självklart och naturligt. Egentligen känns det som en belöning för en ganska krävande spädbarnstid, lite som en titel man har gjort sig förtjänt av. Delar av moderskapet är allmängiltiga, men den mamma just jag är och blir är något helt unikt som växer fram mellan mig och Lilla e. Jag är så tacksam att jag får vara med om det.

Egen mark

Idag suktar jag hett och innerligt efter ett litet hus med en egen liten grönskande markplätt. Det finns många fördelar med att bo i höghus, men soliga, somriga dagar önskar jag ibland att vi hade ett eget hus, eller kanske framförallt den där egna lilla plätten mark, där man okomplicerat kunde gå ut med en kopp kaffe, eller släppa ut sin friskluftstörstande unge och peta i jorden. Den där kaffekoppen skulle dessutom just idag ackompanjeras av en alldeles perfekt banankaka, nyss kommen ur ugnen.

Piggelina

Vi tycks vara inne in en icke-sovande period igen. Så här:

Lilla e vaknade i morse kl.6.30, sov ynkliga 20 minuter på dagen och har fortfarande inte somnat för natten trots att klockan närmar sig 23. Hon ser inte direkt ut som om hon kommer att somna inom den närmaste halvtimmen heller. Ögon glittrar och pratkvarnen är i full gång. Hon lät ana vad som väntade redan igår då hon sov en knapp timme på dagen utan att visa desto större sömnbehov vid läggdags på kvällen.

Nå, jag har lärt mig att det är perioder som kommer och går och vet att det kunde vara mycket värre.

Dagens leende

Ramlade över ett citat som fick mig att le: "Litteratur handlar ofta om sex och litet om att leva med barn. Det verkliga livet är tvärtom." (David Lodge)

Partypingla

Lilla e tyckte att ettårsdagar ska firas med besked och partajade ända tills precis just nu då hon äntligen slöt sina blå för den här dagen. Klockan är 23.45.

Min Lilla e

Min lilla älskling, lilla sprudlande kraftpaket, som blir ett år idag! Livet med dig är så mycket roligare än tillvaron före du kom. Tyngre också, i vissa avseenden, men ögonblicken skimrar så mycket mer och oftare, och du lockar fram våra gladaste leenden. Du har börjat tulta omkring och jag älskar ljudet av dina steg och att sedan se din finurliga min när du kikar fram runt ett hörn eller under bordet. Du är full av skojfrisk livsglädje och du har just lärt dig att dela ut pussar och kramar. Dina ögon är bland de mest uttrycksfulla jag sett och dessutom har de så vacker färg. Du är den vackraste, finaste och ljuvligaste ettåring jag känner. Grattis, mitt älskade barn!