Mat och människor

Om brödet, vars recept jag länkade till igår, kan jag berätta att jag och E hade ätit upp den första baguetten redan före lunch. Seg, luftig och mycket "surdegsaktig" med stora hål och ett utseende som skulle ha hört hemma på ett stiligt café. Själv föredrar jag lite mörkare bröd, men lilla dottern, som ätit sällsynt dåligt den senaste veckan, godkände brödet med besked. Hon har ätit så lite att de vanligen runda kinderna är lite mindre framträdande, hakan spetsigare och ögonen större. Jag bredde gärna en extra skiva av det nybakade brödet åt henne.

E tycks vara inne i ett känsligt skede just nu. Hon sover oroligt på nätterna, vaknar gråtande, skriker till i sömnen och dagarna fylls av frustrationsexplosioner, då tårarna forsar och hela den lilla kroppen darrar av starka känslor. Mammigheten, som lättade för en tid, är tillbaka med full kraft. Själv känner jag mig ibland villrådig inför de stormande känslouttrycken och undrar när det är nyttigt att framhärda i det som jag anser att lilla E borde/inte borde och när jag ska välja det alternativ som möjligen stillar stormen. Önskar att någon klok människa kunde viska ett facit i mitt öra...

Trots min lilla assistents stora behov av närhet och uppmärksamhet lyckades jag i alla fall komponera ihop denna fruktiga gryta till kvällsmat:

600 g karelsk stek
2 gula lökar
400 g krossade tomater
vatten
salt
svart-, vit- och grönpeppar
ingefära
ca 2 msk soja
nästan ett helt paket torkade dadlar (de där små, hårda paketen där dadlarna är hoppressade)
några itu klippta aprikoser

Bryn köttet o löken, Blanda ner resten och låt puttra i en dryg timme under lock. Blanda ner några skivor banan strax innan servering. Enkelt och gott. Vi åt ris till.

Trots allt

Jag tar en paus i pausen för att skriva ett inlägg om vårt hus. Vi har bott här några veckor nu och konstaterar nästan dagligen att många saker fungerade bättre och mera praktiskt i vår lägenhet, åtminstone för de behov vi har nu. En av huvudgatorna i staden går dessutom precis utanför vårt vardagsrumsfönster så det är ett ständigt trafikbrus och folk ser rakt in till oss. Ändå är jag fortfarande förälskad i detta hus. Om hus kan ha en själ så är det här ett hus med en glad och vänlig själ och det känns som om det välkomnar oss. Flyttlådorna trängs fortfarande överallt och vi behöver mera skåputrymme, men jag myser trots det. Det är så typiskt mig med en trots allt-förälskelse igen. De flesta av mina förälskelser är av det slaget. Trots allt.

Mamma

När jag blev mamma blev jag översköljd av en störtflod med känslor. Den floden har inte lagt sig än, även om intensiteten varierar. Jag har så småningom börjat känna en viss tillit till min förmåga att hantera olika situationer som kan uppstå med Lilla e. Den första tiden var så full av osäkerhet, kanske delvis på grund av att min lilla sparv skrek så mycket. Jag tyckte det var fantastiskt, ett under, en nåd, att få bli mamma, men överraskades av den stora osäkerhet jag kände. Jag blev också överrumplad av hur fysiskt moderskapet var. Hur kärleken kändes i hela kroppen, hur både mjölk och svett rann till när min lilla unge skrek och jag inte genast fick henne i min famn. Hur behovet av att vara nära barnet kändes så oerhört starkt och alldeles oemotsägligt, som om det var det enda som egentligen betydde något i hela världen. Jag minns hur jag funderade på ordet mamma under graviditeten, hur jag smakade på det och kände att det kändes främmande att kombinera mig och det ordet. Nu får jag höra Lilla e säga mamma, mamma och det känns självklart och naturligt. Egentligen känns det som en belöning för en ganska krävande spädbarnstid, lite som en titel man har gjort sig förtjänt av. Delar av moderskapet är allmängiltiga, men den mamma just jag är och blir är något helt unikt som växer fram mellan mig och Lilla e. Jag är så tacksam att jag får vara med om det.

Avvänjning 3, klart slut!

Min dotter är ett avvant barn. Jag äter smör, dricker mjölk, slickar i mig en glass i solen, men det känns inte alls som jag trodde. Det var många gånger mera sorg och saknad efter avslutad ammning än jag hade väntat mig. Jag var inte förberedd på det. Jag hade bara föreställt mig att jag skulle njuta av att få äta utan restriktioner, att det skulle kännas bra att lägga undan de tråkiga ammningslinnena till förmån för fina bh:n, att det skulle vara skönt att inte bli stel i nacken av att ligga i sängen och amma. Flickan min verkar ha accepterat det hela utan större åthävor, men mina känslor har stormat. Kanske slutet kom lite för abrupt. Jag slutade på en gång 1 maj efter att ha varit på middag hos vänner och fallit till föga inför ostarna som bjöds. Då hade jag haft ett par ammningsfria dagar, men inte i rad, och hade nog föreställt mig att det skulle ta oss ännu en tid att vänja oss av med ammandet.

En bild

ytan brast
bara sådär
själen blev synlig
håret stod åt all håll
mascaran rann
oformulerade böner
blev ord, röst,
tårar

De mjukaste händer

Lilla ljuvligheten sover på en solig balkong. Jag är glad att vi har kommit så här långt i vår tillvaro. Snart har hon funnits lika länge utanför min mage som hon fanns på insidan. På kvällarna när hon ska somna, eller på nätterna när hon vaknar till, vill hon ofta hålla mig i handen. Hon snurrar båda sina små, mjuka händer runt mina. Fingrar på ringarna, biter lite på någon fingerspets, känner och klämmer och kommer till ro.


Ändå vill jag påminna oss alla om att alla dagar med en bebis inte är lätta och rosenskimrande. Det finns en djup glädje i att möta sin babys glada, öppna blick, men det finns också en oväntat stark plågsamhet i att bära och bära ett barn som inte sover, att höra sin baby gråta och inte kunna trösta eller ta bort det som gör ont. Det är lätt hänt att man känner sig otillräcklig. Många med mig upplever en liten kris när babyn är ungefär fyra, fem månader (eller tidigare/senare/hela tiden), då ens egna kraftreserver kanske har sinat, sömnbristen börjar bli påtaglig och behovet av att ta ett litet andetag utanför symbiosen kanske gör sig kännbart. Jag känner att det är viktigt att nämna detta efter att jag surfat omkring på så många mammabloggar, som skimrar av moderskärlek. Och visst är kärleken till barnet underbar, stark och öm och omtumlande, men det finns också många andra känslor, och mindre glada dagar och det är så det är att vara människa. Man är inte en dålig eller kärlekslös mamma för att man inte njuter av varje sekund, hur gärna man än skulle önska att man gjorde det, för man vet ju hur snabbt de där sekunderna flyr. Men man är människa och i det ryms så många olika sorters känslor, som inte på något sätt utesluter varandra.

Ilska

Ni som läser är förstås välbalanserade, mogna och genomtänkta typer som hanterar och uttrycker eventuella ilskor på konstruktiva sätt. Det är jag också. Ibland. Andra gånger känner jag igen mig i texter som den här:

" Anger is an signal, and one worth listening to. Our anger may be a message that we are being hurt, that our rights are being violated, that our needs or wants are not being adequately met, or simply that something is not right. Our anger may tell us that we are not adressing an important emotional issue in our lives, or that too much of our self - our beliefs, values, desires, or ambitions - is being compromised in a relationship. Our anger may be a signal that we are doing more and giving more than we can comfortably do or give." (H.Lerner, The Dance of Anger)

Ilska är en "svår" känsla. Ibland svår att medge, ofta svår att uttrycka på ett bra sätt, men allra svårast är kanske att vara föremål för och upphov till en annan människas ilska.