Carpe diem

Ibland värjer jag mig för uttryck som det populära "carpe diem". I mina öron får det en klang av prestation och jagande, ett försök att fånga, erövra, utnyttja livets sekunder. Jag vill hellre tänka mig tiden som en gåva, en  nåd, som ges mig och alla andra här, som flödar emot oss oupphörligt, barmhärtigt  i en stadig, pålitlig rytm, andetag för andetag, dag för dag tills våra mått är fyllda.

Framåt

Min lilla filur har hittat hyllan med cd-skivor. Väldigt, väldigt roligt. Dessutom menar hon att man lika gärna kan använda fötterna som händerna när man behöver gnugga sig i trötta ögon. Stortån är särskilt användbar i ögonvrån, ifall ni inte prövat...

Det blir så konkret hur fort tiden går när man har barn. I fjol den här tiden gick, eller snarare vankade, jag omkring med en stor och tung mage och nu, vips, är jag mamma till en flicka, som snart fyller ett. Hon har börjat ta sina första, prövande, ostadiga små steg. Det är inte utan att jag fortfarande ibland kan känna mig smått chockad över händelsernas utveckling.