Den här förkylningsrumban har verkligen ställt till det här. Alla rutiner har flytt sin kos och en separationsångest, mera dramatisk än jag någonsin hade kunnat vänta mig, har inträtt. Dessutom har ammningen gått från att ha varit något, som man gjorde i förbifarten morgon och kväll, till den enda näring som riktigt smakar och som är nästan lika begärlig som vid två månaders ålder. Jag ammar hur många gånger som helst per dag igen och dessutom ett par gånger på natten. Suck. Det är rätt tungt.
Vet inte om jag tror på det där med lycklig barndom längre. Jag tycker det verkar vara rätt traumatiskt att vara baby. Kris följer på kris och alla känslor och intryck är så stora och dramatiska. Lyckligtvis är det för det mesta inte särskilt svårt att locka fram ett leende eller ett skratt heller.
Jag tror förresten att det är jag själv som skulle ha störst behov av en rejäl omgång skratt just nu.
Klart det tär på dig att amma så mycket! Hoppas du hinner ta hand om dig lite under tiden, så att du mäktar med. Den enda trösten är väl att det är övergående. Hon kommer att få smak för annan föda snart igen, bara hon piggar på sig lite.
SvaraRaderaTänk på fredagens tragikomiska träff så får du dej ett skratt och så ska jag också maila dej ett ännu bättre skratt (vågar inte sätta ut det till allmänt beskådande då ämnet är lite känsligt, men hoppas du får dagens skratt!) Tack för senast förresten och krya på er där!
SvaraRaderaHåll ut, det vänder snart!
SvaraRaderaCriss, tack för skrattet och för träffen! :)
SvaraRaderaE, tack för sympatin!
SvaraRadera