Självständighet och närhet

Det här ger mig en släng dåligt samvete och en dos prestationsångest. Jag strävar inte alls efter att vara något annat, eller mera, än mamma just nu. Lilla e var så efterlängtad, och jag så lycklig över att hon kom, att jag nästan skulle påstå att jag frossar i, ja, det är det enda adekvata ordet, att vara mamma. Den här perioden när vi har all tid i världen med varandra (som om inte hus och hem och äktenskap krävde sitt vareviga dag...) är trots allt så kort. När jag återvänder till arbetslivet, när Lilla e blir äldre och hittar kompisar och intressen, kommer det ju ändå att ske en naturlig separation. Visst har jag ibland undrat om jag och Lilla e blir alldeles för nära varandra, så till den milda grad att det sedan blir svårt för båda att släppa greppet, men jag kommer alltid fram till samma slutsats: om man måste tänka på självständighetsprocessen redan i det här skedet så är det något som är grundligt fel i vår syn på vad självständighet och närhet är. Så jag fortsätter att älska reservationslöst, och ibland uppoffrande, och njuter oftast av det. Jag planerar inte in det som så populärt kallas egentid, men känner behovet dyka upp då och då- och DÅ försöker jag höra något åt det, men jag schemalägger det inte, strävar inte aktivt och medvetet efter att hitta utrymme för det. Det behöver inte heller vara stora saker, det kan bestå i att jag gör något eget den stund då Lilla e sover istället för att då sköta hemmet.

Jag tänkte lite i de banor som Clara skriver om när Lilla e kom, kanske för att man hört så mycket om att man ska tänka så, att det är bra för en själv, för förhållandet (om man har ett) och för barnet. Men när Lilla e var ungefär 10 månader började jag känna att jag redan missat en massa i relation till henne, just för att jag tänkte i de där banorna. Det slog mig som en plötslig och ganska smärtsam insikt. De är så sköra och speciella de där första månaderna, kanske hela det första året. Det är en tid värd att slå vakt om och jag njuter mera nu för att jag ger mig själv lov att vara först och främst mamma. Det är det viktigaste just nu. Det kommer andra tider, redan droppar det in ögonblick och stunder av annat, men närheten till Lilla e och ett lugn i relationen med henne är det som jag vill värna om. 

Samtidigt måste jag ju erkänna att Claras inlägg var den puff som fick mig iväg till stan för att gå en runda i butikerna, vilket jag faktiskt längtat efter en tid. Lilla e hängde med och det gick riktigt bra.