Avvänjning 3, klart slut!

Min dotter är ett avvant barn. Jag äter smör, dricker mjölk, slickar i mig en glass i solen, men det känns inte alls som jag trodde. Det var många gånger mera sorg och saknad efter avslutad ammning än jag hade väntat mig. Jag var inte förberedd på det. Jag hade bara föreställt mig att jag skulle njuta av att få äta utan restriktioner, att det skulle kännas bra att lägga undan de tråkiga ammningslinnena till förmån för fina bh:n, att det skulle vara skönt att inte bli stel i nacken av att ligga i sängen och amma. Flickan min verkar ha accepterat det hela utan större åthävor, men mina känslor har stormat. Kanske slutet kom lite för abrupt. Jag slutade på en gång 1 maj efter att ha varit på middag hos vänner och fallit till föga inför ostarna som bjöds. Då hade jag haft ett par ammningsfria dagar, men inte i rad, och hade nog föreställt mig att det skulle ta oss ännu en tid att vänja oss av med ammandet.

Avvänjning 2

Jag tror minsann att den andra dagen utan ammning går mot sitt slut! Hur många dagar i rad ska man ha hållit upp för att våga tro att det är avslutat på riktigt? Läs: när vågar jag smälla i mig någonting riktigt smörigt och gräddigt...?

Vi myser och gosar lite extra just nu. Det är inte bara den lilla flickan som frågar efter det som ersättning för ammningen, utan även den här stora. I klartext betyder det bl.a. att hon somnar endast om jag ligger tätt intill, i vår säng, och att hon hamnar där i några omgångar under natten också. Inte för att det gör mig något. Jag ifrågasätter det där idealet om att bebisar/barn ska somna inom fem minuter. Vilken vuxen gör det varje kväll? En del män, jo, men kanske de flesta av oss ändå ligger och snurrar mellan en kvart och upp till en timme innan vi somnar. Jag förstår väl idealet i sig, man kan längta sanslöst efter den där lilla stunden egen tid, eller känna stress, hur mycket som helst, över allt som borde bli gjort i hemmet. Jag känner båda delarna ibland, men innerst inne blir jag lycklig av att ligga bredvid min lillgumma, se henne komma till ro och sedan somna, lugn och trygg. Hon ligger där så varm och gosig, med de små fina händerna och lena, runda armarna, själva sinnebilden för fridfullhet. Jag vill ta vara på det. Jag vill ligga där och andas och själv slappna av, bara vara, vila, njuta.

Avvänjningen

Igår hade vi vår första helt ammningsfria dag, men idag ammade jag tre gånger redan före klockan hann bli 10. Det är en process. Lilla fröken har fått en vana att vakna kl. 05 för en slurk, det har pågått några veckor nu och det är en svår tid att låta bli att göra det enklaste, dvs bara ge bröstet. Den ammningsfria dagen lät hon nöja sig med att borra in huvudet mot min hals och nypa och känna på min hals tills vi båda somnade om, men oftast har hon högljudda krav på att få suga en stund.

Jag tänker fortfarande att det får ta den tid det tar. Det tog ju lång tid för mig att bli redo att fatta beslutet att avsluta ammningen, så varför skulle det inte få ta sin tid för barnet också, att vänja sig vid frånvaron av detta som först var hela hennes lilla  världs centrum.