De mjukaste händer

Lilla ljuvligheten sover på en solig balkong. Jag är glad att vi har kommit så här långt i vår tillvaro. Snart har hon funnits lika länge utanför min mage som hon fanns på insidan. På kvällarna när hon ska somna, eller på nätterna när hon vaknar till, vill hon ofta hålla mig i handen. Hon snurrar båda sina små, mjuka händer runt mina. Fingrar på ringarna, biter lite på någon fingerspets, känner och klämmer och kommer till ro.


Ändå vill jag påminna oss alla om att alla dagar med en bebis inte är lätta och rosenskimrande. Det finns en djup glädje i att möta sin babys glada, öppna blick, men det finns också en oväntat stark plågsamhet i att bära och bära ett barn som inte sover, att höra sin baby gråta och inte kunna trösta eller ta bort det som gör ont. Det är lätt hänt att man känner sig otillräcklig. Många med mig upplever en liten kris när babyn är ungefär fyra, fem månader (eller tidigare/senare/hela tiden), då ens egna kraftreserver kanske har sinat, sömnbristen börjar bli påtaglig och behovet av att ta ett litet andetag utanför symbiosen kanske gör sig kännbart. Jag känner att det är viktigt att nämna detta efter att jag surfat omkring på så många mammabloggar, som skimrar av moderskärlek. Och visst är kärleken till barnet underbar, stark och öm och omtumlande, men det finns också många andra känslor, och mindre glada dagar och det är så det är att vara människa. Man är inte en dålig eller kärlekslös mamma för att man inte njuter av varje sekund, hur gärna man än skulle önska att man gjorde det, för man vet ju hur snabbt de där sekunderna flyr. Men man är människa och i det ryms så många olika sorters känslor, som inte på något sätt utesluter varandra.