Njuta

Ibland förundras jag över att det är så vanligt att bebismammor ofta får höra uppmaningen att njuta av barnen, medan jag aldrig har hört någon säga så åt en tonårsmamma. Är det så att det kärleksfulla skimmer man betraktar sin nyfödda genom så småningom nöts bort och ersätts av något annat? Jag hoppas att jag kommer att njuta av min dotter som femåring, åttaåring, sextonåring, vadsomhelst-åring, precis som jag njuter nu av att hon är så fin, så bedårande, så intressant, så gosig, så full av liv och med så mycket framför sig. Jag vill inte njuta mindre sedan. Däremot njuter jag ju inte precis hela tiden, men grundtonen är att jag är glad och tacksam att hon finns hos mig. Ofta, ofta tänker jag fortfarande tillbaka på förlossningen, denna långdragna, utmanande, otroliga upplevelse, som kulminerade i ögonblicket då hon lades på min mage. De känslor av befrielse, seger, triumf, kärlek och lättnad jag kände då vill jag aldrig glömma. Liksom jag inte heller vill glömma den långa vägen dit.