Jesus och barn

Det finns en barnsång som varit min favorit genom alla tider och till min stora glädje har det blivit den sång som E allra helst vill höra vid läggdags. Kanske är det den berättande tonen i den, eller undertonerna av ljus, glädje och välkomnande kärlek, som gör den så tilltalande.

Vem är det som kommer på vägen,
det lyser så grant om hans hår?
Jo, det är ju mästaren Jesus,
till honom, till honom vi går.

Och barnen de sprang från sitt hopprep, 
från fästning av lera och strå
och mammorna trängdes kring Jesus
på armen de bar sina små.

Men då sade Jakob och Petrus,
gå bort ifrån Jesus, ni stör!
Ni knuffas och skriker och bråkar
och han ska predika så hör!

Nej, nu ska jag inte predika.
Nu vill jag ta mot mina små,
ty sådana tillhör Guds rike,
välsignelsen måste de få.

Så tog han då barnen i famnen 
och log och välsignade dem,
hans ansikte lyste som solen
och glada gick mammorna hem.

Den sista versen påverkar mig alltid likadant och jag föreställer mig hur det kändes för ett barn att sitta i Jesu famn, och numera också hur det kändes för mammorna att få se Jesus ta deras barn i sin famn ,och ge dem av sin tid och närvaro.

Minnen

Stötte på en bekant äldre kvinna på stan häromdagen och hon frågade om jag brukar göra minnesanteckningar om E:s utveckling och annat minnesvärt i tillvaron med ett barn. Några dagar senare träffade jag en liten tre månaders bebis och insåg hur snabbt man ändå glömmer, hur inte ens mina armar minns hur det kändes med den lätta tyngden av ett mycket litet barn. Min famn är nu så full av en stark, sprittande, och mycket lekfull snart ettochetthalvtåring att de månader som ligger bakom känns väldigt avlägsna. Förlossningen minns jag ännu klart och tydligt, och tar ofta fram mina minnesbilder från den, för att inte glömma denna långa, mödosamma och smärtsamma, men triumferande resa. Men jag vill tydligare komma ihåg även vardagen med E så jag kommer att börja skriva lite mera om henne här i bloggen. Just nu kan jag meddela att hon precis har lärt sig hoppa och ivrigt demonstrerar sina färdigheter genast när hon vaknar och när hon träffar nya människor.

Släpp taget

Våga denna närhet
den totala distanslösheten
barnets beroende
för att sedan se landskapen 
förändras
dag för dag
steg för steg.

Njuta

Ibland förundras jag över att det är så vanligt att bebismammor ofta får höra uppmaningen att njuta av barnen, medan jag aldrig har hört någon säga så åt en tonårsmamma. Är det så att det kärleksfulla skimmer man betraktar sin nyfödda genom så småningom nöts bort och ersätts av något annat? Jag hoppas att jag kommer att njuta av min dotter som femåring, åttaåring, sextonåring, vadsomhelst-åring, precis som jag njuter nu av att hon är så fin, så bedårande, så intressant, så gosig, så full av liv och med så mycket framför sig. Jag vill inte njuta mindre sedan. Däremot njuter jag ju inte precis hela tiden, men grundtonen är att jag är glad och tacksam att hon finns hos mig. Ofta, ofta tänker jag fortfarande tillbaka på förlossningen, denna långdragna, utmanande, otroliga upplevelse, som kulminerade i ögonblicket då hon lades på min mage. De känslor av befrielse, seger, triumf, kärlek och lättnad jag kände då vill jag aldrig glömma. Liksom jag inte heller vill glömma den långa vägen dit.