Reflektion

Det är tydligen de korta inläggens kväll ikväll. Ville bara säga, apropå vårmodet, att den så kallade gubbyxan är ohygglig och att jag aldrig, aldrig kommer att skaffa mig sådana. Har aldrig sett en kvinna som klär i dem. Jag gör det definitivt inte.

Oemotståndlig

Finns det något som är så oemoståndligt gulligt som bebisar när de ligger och sover med baken i vädret?

Närhet

Idag har jag städat med min 8,5 kilos dotter i sele på magen. Jag vågar påstå att det är att betrakta som fullvärdig träning. Förunderligt hur det kändes gott i själ och hjärta att ha henne så nära en lång stund, trots att tyngden fick foglossningen, som aldrig riktigt vela ge sig efter graviditeten, att värka till, men det betydde mindre än värmen som närheten väckte inombords Jag tycker ofta att hon har blivit så stor att jag ibland glömmer hur liten hon ändå är och vilket stort behov vi fortfarande har av varandras närhet. Jag undrar om mammor alltid i någon mån känner saknad efter sitt barns omedelbara, fysiska närhet, samtidigt som man gläds över varje steg i utvecklingen och kanske också ibland känner en aning lättnad över ökande självständighet. Den där känslan av att ha barnet nära, nära är svår att beskriva. Det är som att det är så det ska vara, som om både mamma och barn är hemma då, som om friden och lugnet återfinns, som om allting faller på plats. Jag visste inte ens om att jag saknade henne på det sättet, så mycket som vi gosar, men tydligen njöt vi båda av, och behövde extra mycket närhet just nu.

Samtidigt måste jag ju säga att jag är glad att barnen kommer ut till världen innan de når den här viktklassen. Inte mindre glad är jag över att min dotter var endast 2,8 kg när hon kom. Liten och nätt, men alldeles färdig och perfekt tajmning innan det råkade bli värmebölja och rusning på BB.

Ensam

Vårda dig om ensamheten,
denna bördiga åker,
där skatter väntar
dolda under lager av doftande mull.

Ammning

Det pågår en process. En sluta-amma-process. Målet är att ammningen ska vara avslutad före sommaren. Hur vi ska gå tillväga för att komma därhän vet jag inte riktigt än. Det som försvårar det hela är min dotters mjölkallergi. Jag kan inte ersätta den hälsosamma, ständigt tillgängliga bröstmjölken med vilken annan mjölk som helst. Vi har just prövat på en specialersättning, men den blev mycket resolut avvisad, och sedan blev vi överfallna av en elak bacillusk som gjorde flickan min rejält febrig, snorig och allmänt krasslig. I det läget är bröstmjölken oumbärlig. Visserligen är det svårt att suga från bröstet när man har så täppt näsa att det nästan är omöjligt att andas, men mjölken går ändå ner i någon mån i motsats till all annan mat som mamma försöker truga.

Den där sluta-amma-processen pågår inom mamman också, inte bara fysiskt, utan även psykiskt, men jag längtar så efter att kunna äta utan att ständigt vara på min vakt mot mjölkproteiner. Jag längtar efter ost, smör och riktig grädde. Jag, som egentligen inte gillar gräddtårta, drömmer om just en sådan. En med jordgubbar och grädde, fluffig, saftig och riktigt, riktigt lent gräddig. Det är besvärligt att gå ut och äta eller på café, eller på besök hos någon, för de mjölkfria alternativen är få och man känner inte till fenomenet mjölkallergi överallt, utan tror att det handlar om laktosfritt eller laktosfattigt, vilket inte är tillräckligt för en mjölkallergiker.

Njuta

Ibland förundras jag över att det är så vanligt att bebismammor ofta får höra uppmaningen att njuta av barnen, medan jag aldrig har hört någon säga så åt en tonårsmamma. Är det så att det kärleksfulla skimmer man betraktar sin nyfödda genom så småningom nöts bort och ersätts av något annat? Jag hoppas att jag kommer att njuta av min dotter som femåring, åttaåring, sextonåring, vadsomhelst-åring, precis som jag njuter nu av att hon är så fin, så bedårande, så intressant, så gosig, så full av liv och med så mycket framför sig. Jag vill inte njuta mindre sedan. Däremot njuter jag ju inte precis hela tiden, men grundtonen är att jag är glad och tacksam att hon finns hos mig. Ofta, ofta tänker jag fortfarande tillbaka på förlossningen, denna långdragna, utmanande, otroliga upplevelse, som kulminerade i ögonblicket då hon lades på min mage. De känslor av befrielse, seger, triumf, kärlek och lättnad jag kände då vill jag aldrig glömma. Liksom jag inte heller vill glömma den långa vägen dit.

Febrigt

Mitt lilla flickebarn är brännhet och febertung i kroppen. Hon gnyr och vill ligga nära och håller i mig med båda händerna, som känns varma och torra som de brukar göra på febriga barn. Det är som med nosen på sjuka hundar. Jag tror det blir en hålla-handen-natt inatt.