Det finns en barnsång som varit min favorit genom alla tider och till min stora glädje har det blivit den sång som E allra helst vill höra vid läggdags. Kanske är det den berättande tonen i den, eller undertonerna av ljus, glädje och välkomnande kärlek, som gör den så tilltalande.
Vem är det som kommer på vägen,
det lyser så grant om hans hår?
Jo, det är ju mästaren Jesus,
till honom, till honom vi går.
Och barnen de sprang från sitt hopprep,
från fästning av lera och strå
och mammorna trängdes kring Jesus
på armen de bar sina små.
Men då sade Jakob och Petrus,
gå bort ifrån Jesus, ni stör!
Ni knuffas och skriker och bråkar
och han ska predika så hör!
Nej, nu ska jag inte predika.
Nu vill jag ta mot mina små,
ty sådana tillhör Guds rike,
välsignelsen måste de få.
Så tog han då barnen i famnen
och log och välsignade dem,
hans ansikte lyste som solen
och glada gick mammorna hem.
Den sista versen påverkar mig alltid likadant och jag föreställer mig hur det kändes för ett barn att sitta i Jesu famn, och numera också hur det kändes för mammorna att få se Jesus ta deras barn i sin famn ,och ge dem av sin tid och närvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar