En bild

ytan brast
bara sådär
själen blev synlig
håret stod åt all håll
mascaran rann
oformulerade böner
blev ord, röst,
tårar

Lättnad

Ibland blir man så van vid bördor man bär att man upphör att medvetet känna av dem. Tills de en dag plötsligt lättar och man märker skillnaden! Detta hände mig idag när min man, efter två års arbetslöshet, fick beskedet att han blivit utvald för jobbet han sökte.

Tårfylld

tårar som torkat in
gör att man skrumpnar inombords
skrynklor i själen
avspeglas i ansiktet

MAT!

Jag har ett behov av god mat. På riktigt alltså. Jag blir ledsen och håglös om jag bara måste äta sånt som man tuggar och sväljer för att man nu måste få näring i sig. Jag lovar att det inte handlar om att hänga på mattrenden, jag har varit sådan här redan från början, långt innan alla började köpa flingsalt och glansiga matmagasin. Ikväll blev mitt matbehov mättat av en risotto med bland annat rökta musslor. Till detta en sval Riesling. Och flickan min somnade utan kvällslurksammningen (fint ord, va?!) ikväll!

Språk

Visst är ju musiken ett starkt språk:

Apropå språkdebatten i Finland.

En stilla suck

Den här förkylningsrumban har verkligen ställt till det här. Alla rutiner har flytt sin kos och en separationsångest, mera dramatisk än jag någonsin hade kunnat vänta mig, har inträtt. Dessutom har ammningen gått från att ha varit något, som man gjorde i förbifarten morgon och kväll, till den enda näring som riktigt smakar och som är nästan lika begärlig som vid två månaders ålder. Jag ammar hur många gånger som helst per dag igen och dessutom ett par gånger på natten. Suck. Det är rätt tungt.

Vet inte om jag tror på det där med lycklig barndom längre. Jag tycker det verkar vara rätt traumatiskt att vara baby. Kris följer på kris och alla känslor och intryck är så stora och dramatiska. Lyckligtvis är det för det mesta inte särskilt svårt att locka fram ett leende eller ett skratt heller.

Jag tror förresten att det är jag själv som skulle ha störst behov av en rejäl omgång skratt just nu.

Krämpor

Öroninflammation var det här. I båda de små, fint snirkliga öronen. Stackars liten.