Då:
Två skapliga inkomster, en bil, kort arbetsväg för båda parter, ett medelstort bostadslån. Inga barn.
Nu:
En inkomst (min mans alltså). Jag vet inte vad man ska kalla det man får som vårdledig mamma, "fickpengar" kanske? Känns inte riktigt adekvat att tala om inkomst i alla fall. Två bilar. Längre arbetsväg. Ett bostadslån, som minst sagt växte till sig vid bostadsbytet. En liten person till i familjen.
Någonstans måste ju detta kännas av. Och ändå:
När vi försöker gå i Jesu fotspår
leds vi till de fattiga.
En viktig fråga som vi bör bära med oss är
om vi är lika ivriga att jämföra vår levnadsstandard med de fattigas
som vi är att jämföra den med grannens.
(R. Foster)
Jag har bara ibland svårt att bemästra mitt begär efter vackra saker/kläder/smycken. Utbudet idag är ju inte heller direkt anspråkslöst. Jag kan faktiskt känna mig stressad av att gå i butiker bland överflödet av sådant som väcker habegär. Men sanningen är ju den att jag är omätbart rikare nu än då och det är den sanningen som jag vill låta ta plats i mina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar