Idag var första gången som det gick riktigt, riktigt strålande när jag lämnade E hos C och hennes pojkar. Det kändes obeskrivligt skönt att E inte grät när jag for iväg. Hon bara tittade storögt och fundersamt, som om hon funderade på om hon skulle snyfta till eller inte, men det verkade som om tanken på allt roligt som väntade med lekkamraterna övervann nackdelen med att jag var på väg bort och redan innan jag svängt ut från gården sprang hon iväg med sin spade i handen. Lika obeskrivligt skönt var det att få städa utan en liten medhjälpare (även om det också har sin charm) för att sedan bli mött av en glad och uppspelt flicka, som kom springande och kastade sig i famnen på mig med ett stort leende, när jag kom för att hämta henne. Obeskrivligt skönt.
Dessutom tycker jag faktiskt om att städa.
Det känns som de små liven anpassar sig ganska fort ändå, och jag försöker tänka att det är bra för dom att få känna sig trygga med fler vuxna än föräldrarna. Men med det sagt tror jag att jag har dragit det längsta strået i och med att min man är den som lämnar på dagis, medan jag hämtar...
SvaraRaderaJa, jag önskar att vi skulle ha flera trygga vuxna omkring oss här...Men den där dagen gjorde att tanken på jobb inte kändes riktigt lika kuslig längre!
SvaraRadera