Ett porträtt

Hon sover oftare med huvudet i fotändan än huvudändan. Hon är liten, stark och knubbig. Hon har börjat få lite hår, som är alldeles mjukt, smårufsigt och mycket ljust. Hennes blick är blå, intensivt utforskande och genuint vänlig. Varje dag övar hon alla ljud hon kan och hittar på nya. Häromdagen kom hon på den utmärkta insikten att man kan ta sig fram genom att dra sig fram på byxbaken och oj, så hon log och myste över upptäckten! Hon håller på och lär sig stå också, och övar med en ihärdighet som är avundsvärd. Det är jättespännande att stå, man ser så mycket mera och framförallt når man nya saker. Hon kan både pussas och kramas. Näspuss, pannpuss, kindpuss, det finns pussar av alla de slag.

Hon avskyr att sitta ensam i bilstolen i baksätet, så jag gruvar mig alltid för bilfärder längre än en kvart, om jag måste åka på tumanhand med henne.

Hon förstod snabbt vad en potta kan vara bra för, men just nu är det roligare att pröva benmusklerna för att stå i alla lägen där det är möjligt. Och möjligt tycker hon att det borde vara så fort mamma är närvarande och kan ge henne en hjälpande hand. Hon ler förtjust när hela vår lilla familj sitter vid matbordet och uppmärksamhet riktas mot henne. Överhuvudtaget har hon ofta skratt i sin blick.

Sådan är hon just nu. Min flicka.

Klokskap

Hittade följande visdomsord på en blogg:

"Jaga aldrig någons bekräftelse som inte värderar dig självmant."

En konst, som jag inte alltid behärskat, men som jag övar mig i.

Kärlekskällan

Take me to the well
Take me to the deep streams of love
...
And you run, run, run
run to my rescue
where in heaven and earth 
is there a God like you
...
You sacrificed your life
to set us free
in your forgiveness I find peace

(Bengt Johansson)

Reflektion

Det är tydligen de korta inläggens kväll ikväll. Ville bara säga, apropå vårmodet, att den så kallade gubbyxan är ohygglig och att jag aldrig, aldrig kommer att skaffa mig sådana. Har aldrig sett en kvinna som klär i dem. Jag gör det definitivt inte.

Oemotståndlig

Finns det något som är så oemoståndligt gulligt som bebisar när de ligger och sover med baken i vädret?

Närhet

Idag har jag städat med min 8,5 kilos dotter i sele på magen. Jag vågar påstå att det är att betrakta som fullvärdig träning. Förunderligt hur det kändes gott i själ och hjärta att ha henne så nära en lång stund, trots att tyngden fick foglossningen, som aldrig riktigt vela ge sig efter graviditeten, att värka till, men det betydde mindre än värmen som närheten väckte inombords Jag tycker ofta att hon har blivit så stor att jag ibland glömmer hur liten hon ändå är och vilket stort behov vi fortfarande har av varandras närhet. Jag undrar om mammor alltid i någon mån känner saknad efter sitt barns omedelbara, fysiska närhet, samtidigt som man gläds över varje steg i utvecklingen och kanske också ibland känner en aning lättnad över ökande självständighet. Den där känslan av att ha barnet nära, nära är svår att beskriva. Det är som att det är så det ska vara, som om både mamma och barn är hemma då, som om friden och lugnet återfinns, som om allting faller på plats. Jag visste inte ens om att jag saknade henne på det sättet, så mycket som vi gosar, men tydligen njöt vi båda av, och behövde extra mycket närhet just nu.

Samtidigt måste jag ju säga att jag är glad att barnen kommer ut till världen innan de når den här viktklassen. Inte mindre glad är jag över att min dotter var endast 2,8 kg när hon kom. Liten och nätt, men alldeles färdig och perfekt tajmning innan det råkade bli värmebölja och rusning på BB.

Ensam

Vårda dig om ensamheten,
denna bördiga åker,
där skatter väntar
dolda under lager av doftande mull.