Det började med att jag läste Underbara Claras (ja, hon är faktiskt underbar) blogg och kommentarerna till ett inlägg där. Därifrån halkade jag in här och hade både roligt och kände mig lite träffad. Det här är den första våren i mitt liv som jag med all tänkbar tydlighet känner mig medelålders. Den där glansen och skönheten som kommer sig bara av att man är ung och glittrande, relativt bekymmerslös och utsövd, snabb, mjuk och smidig börjar faktiskt, riktigt på riktigt, höra till förfluten tid. Det är underligt att det känns så annorlunda att vara i den ålder jag är nu, än jag trodde när jag var yngre, och kroppens åldrande överraskar mig. Jag hinner liksom inte med. På något sätt är det som om man blev äldre i ett slag bara av att få barn. Barnets utveckling sker så snabbt att man plötsligt blir medveten om tiden på ett nytt sätt och man inser att tiden lämnar spår också hos en själv, även om det sker mycket mera smygande än hos ett barn.
Om jag inte vore så trött skulle jag kunna vidareutveckla resonemanget här. Alla de där tankarna jag tänkt på sistone om utseende, skönhet och åldrande, men jag ska välja klokt och gå och sova skönhetssömnen istället. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar