Jag tvättar maskin efter maskin av gammalt, vackert skimrande linne. En del av det har minst ärevördiga hundra år på nacken. De är omsorgsfullt manglade och vikta så att man nästan skär sig på kanterna, men ack så smutsiga och inte särskilt väldoftande. Ingen ljuv lavendelarom här inte. Inte än i alla fall. Jag stuvar in ett nytt lass i maskinen och tänker på forna tiders kvinnokraft.
Jag, som aldrig ens ägt en mangel (och sannerligen inte känt någon större åtrå efter en heller), har alltså blivit förvaltare av denna skatt, vars värde jag inser och uppskattar även om jag mycket hellre står vid spisen än vid strykbrädan/mangeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar