Ibland

En del dagar känns det som om jag aldrig, aldrig någonsin, never, vill återvända till jobbvardagen. Jag vill för evigt vara hemma med min lilla filur och njuta av tillvaron tillsammans med henne. Ett problem i sammanhanget är ju förstås att hon inte lär förbli en liten, pussmjuk, gosig ettåring för evigt.

Äntligen

Ojojoj, så jag har väntat på det här skedet, när jag kan sitta (exempelvis) vid datorn eller göra nyttiga saker (hrm, en annan dag kanske) medan min lilla älskling pysslar för sig själv. Hon är bara för SÖT där hon sitter i soffan, som en riktigt stor flicka, och plockar sina vita, små sockor i och ur en liten plastlåda. Uppenbarligen en mycket underhållande sysselsättning för hon har hållit på en god stund redan och "pratar" så förnöjt under tiden.

Affär

Idag har vi gjort stora affärer, jag och maken, så nu är vi även officiellt ägare till det blåa huset. Efteråt smet vi iväg på en kaffe på tumanhand, den första sedan Lilla e kom. Det kändes ju nästan spännande! Men när jag körde iväg för att hämta Lilla e från faddern, som haft hand om henne, tänkte jag lite vemodigt på att jag och maken kommer att ha hur mycket tid som helst på tumanhand igen, inom bara några få snabbt förbiilande år. Jag måste vara den mest blödiga mamman på denna jord.

Annars har följande ord snurrat i mitt huvud hela dagen: "there is a crack in everything, that is how the light gets in." Jag är ingen beundrare av Cohen, alldeles för depressiv musik för mig, men de där orden är ju en klassiker. Dessutom är de ganska trösterika.

Poesi

Har ni läst Linda Olsson? Jag blir alldeles fast i hennes vackra språk.

Hem

Min lilla familj sover. Jag sitter uppe. För att det är så skönt att vara ensam, att bara vara, surfa lite, titta på vackra bilder, låta tankarna flyta. Jag har packat de första lådorna ikväll och fylls av iver. Huset vi ska bo i är så vackert. Jag har saknat det utan att veta om det. Det har mina färger utan att jag själv har valt dem. Lite vemod känner jag också. Jag har ansträngt mig för att skapa ett hem av vår lägenhet, försökt på olika sätt få det till ett hem som känns i hjärtat, men det blev aldrig riktigt så. Jag hoppas att vårt nya hus ska bli det hem jag drömt om.

Kvällsorden

Tänker avsluta den här dagen med att dela med mig av några kloka ord:

Titta här

Och så ett citat av min faster med smilgroparna och det breda leendet (ett sådant som i skönlitteraturen skulle beskrivas som "generöst"):

"Under sker oftast långsamt".

Febernatt

Snart börjar det ljusna.Jag sitter med en pladdrande liten unge i famnen och vi sover inte så det stör precis. Lilla e fick plötslig och hög feber ikväll. Panadol tycks mota bort det värsta av febern, men hon har fortfarande ont och bara jämrar sig och gråter om hon ligger. Alltså sitter vi. Suck. Jag misstänker en ny öroninflammation.

Husdröm som blev sann

Husägare. Smaka på ordet. Kombinera det med en inbiten höghusfantast, en som bott i höghuslägenhet sedan hon flyttade hemifrån vid 18-årsålder och alltid entusiastiskt prisat fördelarna och enkelheten med den boendeformen.

Låt kombinationen sedan drabbas av en livlig, rörlig ettåring och ett vackert drömhus. Simsalabim, höghusfantasten är förlorad, förälskad (i både barnet och huset) och utan chans.

Nu har vi bara att börja packa!

(Jag ska få ett eget rum! Jag ska få ett eget rum! Ett EGET rum! Ett RUM!!! Halleluja!)

Förälskad

Jag är kär. Riktigt kär. I ett gråblått hus med blåblå dörr, med äppelträd och en alldeles lagom liten gräsplätt (läs: man klipper den på högst 8 minuter). Med en äkta gammal kakelugn i det sovrum, som jag hoppas blir vårt. Håll tummarna!

En mild dag

Vädret idag var så varmt och milt att det kändes som en smekning mot ansiktet när jag och Lilla e gick ut på promenad. Hon petade ivrigt på varje myra som korsade hennes väg medan jag gick bredvid och koncentrerade mig på att känna mig lycklig över mammatillvaron. Vi har haft en lugn dag idag. En skön dag, som dessvärre kulminerade i en maratonnattning.

Eget rum

Det ser ut som om jag så småningom kommer att få ett eget rum. På riktigt, IRL alltså! Det är sånt som kan göra att det är svårt att somna på kvällen, men jag lovar att detta aldrig kommer att bli en inredningsblogg. Däremot vet jag ju inte om jag behöver fortsätta med bloggandet nu, när det där lilla rummet snart kommer att vara en fysisk verklighet! :)