Solen som medicin

Vintern är ett sår som våren sakta läker.

Vokabulär

Det nyaste ordet i E's vokabulär är: "såsrå" (hårstrå)! De mest frekventa orden är famn, dicka (dricka), sitta här (kombinerat med blickar och gester för att få mig att sitta bredvid henne), lång (ett intressant ord, tycker E), hemma, singa (springa), sängen, sea (balansera), hoppa (E älskar att hoppa), simma (så fort hon ser vatten eller bilder på fiskar och båtar. Ibland även om flygplan!) Hon kan också säga kom, ben, hår, trappa, ginga (gunga, överlag är hennes u:n väldigt mycket mot i).

Det här är kanske inte den mest intressanta listan för er, men som ett stöd för mitt minne får det ändå bli ett inlägg.

Hjärna igen

Det var det här jag försökte uttrycka för några inlägg sedan, men jag tycker att den här bloggaren lyckas bättre. Nu undrar jag bara hur länge det här tillståndet varar. Tills barnet fyller 25?

Aprils fem fina

Det är dags att uppmärksamma fem fina i april, här kommer listan:

1. Ett spontant biobesök tillsammans med syster M. Mitt första biobesök på evigheter. Även reklamfilmerna och trailerfilmerna före var helt enkelt toppen. Min syster tyckte att vi borde skaffa TV....
2. Besök här hemma av syster E. Hennes närvaro är en välsignelse och det värmer mitt hjärta att se hur förtjust min lilla E är i henne.
3. Ett trevligt födelsedagskalas med ljuva C och min E's kompis, en annan E.
4. Nu är faktiskt våren här. På riktigt.
5. Jag var på massage förra veckan. Ren lyx.

Dagens tanke

På samma sätt som man kan känna livsglädje kan man kanske känna livssorg, eller vemod. Ibland utan direkta yttre orsaker.

Äntligen

Äntligen kom den där första RIKTIGA vårdagen. Den då man till och med kan tänka sig att avyttra åtminstone ett av klädlagren och plötsligt får för sig att gräva fram solglasögonen under lager av halsdukar, mössor och vantar.

Frihet

Vilken frihet det är att kunna avbryta det man gör för att bara hålla sitt barn i famnen en stund, smeka det mjuka, ännu ganska babyfjuniga håret och snusa, snusa, snusa på den lena huden. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att stanna hemma med E hela den tillåtna tiden, vilket betyder att vi fortfarande har drygt ett år på oss att fritt rå om våra dagar. Så här i efterskott förstår jag inte riktigt varför jag ens övervägde andra alternativ. Dels handlade det väl om oro för den ekonomiska biten, dels var jag inte säker på min mans stöd, och dessutom funderade jag på om E kanske skulle behöva mera variation och flera människor i sin vardag. Men när beslutet att stanna hemma ännu ett år väl var fattat kände jag bara okomplicerad glädje och lättnad. Det är en sådan vilsam och njutbar frihet att ha tid och utrymme att vara tillsammans, ibland med andra, ibland bara på tumanhand, ibland hemma, ibland någon annanstans.

Carpe diem

Ibland värjer jag mig för uttryck som det populära "carpe diem". I mina öron får det en klang av prestation och jagande, ett försök att fånga, erövra, utnyttja livets sekunder. Jag vill hellre tänka mig tiden som en gåva, en  nåd, som ges mig och alla andra här, som flödar emot oss oupphörligt, barmhärtigt  i en stadig, pålitlig rytm, andetag för andetag, dag för dag tills våra mått är fyllda.

Kram

Vad gör man när lilla ljuvligheten hoppar och plaskar i stans lerigaste pölar, med inlevelse och stor grundlighet, för att sedan kräla över några oljiga, grusiga, allmänt mycket smutsiga, borttynande snödrivor, och som avslutning rusar fram och kramar mina ben i nytvättade jeans?

Tja, först tänkte jag faktiskt väja undan, men tog förnuftet till fånga i tid och kramade tillbaka.

Hjärna

Jag har alltid trott att det där med så kallad ammningshjärna och prat om att man blir lite trögare i tankeverksamheten när man är hemma med sitt barn bara är elakt förtal och nedvärdering av sådant som kan anses vara traditionellt kvinnligt. Dessvärre börjar jag befara att det ligger ett korn av sanning i det. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig nuförtiden, att överhuvudtaget fokusera på något mera intellektuellt krävande en längre stund. Men kanske det bara bevisar vilken oerhört krävande uppgift det faktiskt ÄR att ta hand om ett barn, på alla plan, även intellektuellt. Dessutom verkar det som om jag inte är ensam om upplevelsen.